Namnet och personen Lars-Göran Willner kan förknippas med många konstnärliga områden.
Han var mångbegåvad som musiker, sångförfattare, bildkonstnär och programledare i radion. Detta gjorde honom till en välkänd profil både inom och utanför Frälsningsarmén. Hans yrke var inom skolans värld, att som yrkesvalslärare och lärare i samhällskunskap vägleda unga människor vidare ut i livet. Hela livet sedan tonåren var han själv frälsningssoldat och verkade i Nässjökåren.
När ungdomskören ”The Heaven Singers” bildades i Nässjö var Lars-Göran Willner ledare. Det var då en pionjärverksamhet, kören blev mycket känd, medverkade i många arrangemang på divisions- och riksplanet och en förebild för andra ungdomskörer. En period var Lars-Göran Willner ledare för hornmusikkåren, men är kanske främst känd som författare till många sånger för strängmusik. Ofta var texterna på ett rakt språk som tog upp människors frågor och funderingar, exempel på hans texter är: Vad betyder Jesus Kristus för dig? Är han livets stora verklighet? och Brukar du aldrig fundera? Livsfrågorna återkommer i Lars-Göran Willners bildkonst med teckningar, batik och vaxmålningar. Han genomgick Konstfack 1949-50. Motiven och utformningen var mycket detaljerad och gav många infallsvinklar på bildens tema. Han ville kommunicera genom sin konst. Det var ofta bibliska motiv med en Kristus gestalt i centrum. Tavlan ”Blod och Eld” (Frälsningsarméns motto) fanns i Aulan på Frälsningsarméns tidigare Riksungdomsgård Dragudden, Värmdö. Den utgavs också som vykort. Under slutet av sin levnad bodde han i Jerusalem och lärde sig då också att måla ikoner med stor framgång.
På 1970-talet gav Frälsningsarméns Ungdomsavdelning ut på initiativ av Sven Nilsson, senare kommendör, och hans bror Nils Nilsson en serie med ”Glädjepaket” för att aktualisera kristna barnsånger. Där var Lars-Göran Willner dirigent och en grupp barn från Nässjö medverkande med sång.
Som programledare i radions P1 och P3 gjorde Lars-Göran Willner sig känd långt utanför Frälsningsarméns sammanhang. Stridsropet nr 22, 1976, rapporterade att programmet ”Lova Herren min själ” sänts för 100-e gången! Där hade då från Sveriges Radios Jönköpingsstudio presenterats mer än 600 titlar. Det var en stor variation på inslagen från högstämd musik till andliga poparrangemang, läsarsånger och kristna barnsånger. Varje program hade sitt särskilda tema och han hade stor kontakt med lyssnarna, vid den tiden var det via brev eller telefon.
Endast ett år före Lars-Göran Willners bortgång 1998 gjorde han och makan Solgerd en resa till Kenya, då togs porträttbilden före resan. I Kenya, Östafrika, undervisade han i musik och tanken var att särskilt lära ut hornmusik.
Herman Lagercrantz skriver i sin självbiografi ”I skilda världar” under rubriken ”Med Frälsningsarmén i England”: Vistelsen i England år 1888-89 blev både en oerhörd upplevelse och en första prövningstid – här kom vi ut på verklighetens djupa vatten, vars mörka vågor aldrig nått fram till vår förr så skyddade tillvaro. Allt vad jag förut sett och upplevat hade jag erfarit från en privilegierad plats i samhället – sett liksom uppifrån. Här stod vi nu mitt i stridens hetta. General Booth var angelägen att vi skulle se Frälsningsarmén utan all utsmyckning eller sentimentalitet, se nöden, både den andliga och lekamliga, se de principer praktiserade som bar upp organisationen.
I maj 1889 återvände paret Lagercrantz till Sverige nu som stabskaptener i Frälsningsarmén. Det beskrivs att till deras välkomstmöte på Templet i Stockholm kom många personer från vad ”huvudstadstidningarna kalla Stockholms societet”, det var främst släktingar, bekanta och forma officerskamrater. Herman Lagercrantz var utbildad militär vid Karlberg och löjtnant vid Svea artilleriregemente.
Hanna Ouchterlony hade då efter ungefär sju år som ledare för Frälsningsarmén i Sverige insett att hon behövde dugliga medarbetare som kunde ge henne stöd i utvecklingen av verksamheten. Det blev särskilt tre begåvade personer, som blev något av hennes ”hjärntrust” då det gällde administration och finanser. Det var en nyomvänd student, Emanuel Hellberg, som tog ansvar för det ekonomiska, en f.d. folkskollärare Johan Ögrim blev ansvarig för det andliga och Herman Lagercrantz för organisationen och personalen.
Efter några år av hängiven tjänst blev Herman Lagercrantz sjuk i tuberkulos och blev av läkare sänd till södra Europa. När hans hälsa blivit bättre återkom han till Sverige och familjen köpte ett litet lantställe Torpa utanför Södertälje. Familjen hade där en god tid när det gällde hälsan men med de fem barnen blev det ibland mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. General William Booth besökte Lagercrantz på Torpa. Samtalen då kretsade bl.a. kring de svenska böndernas ställning och tanken som låg bakom den unika svenska ”torpinstitutionen”. Detta resulterade i att Booth utnämnde Herman Lagercrantz till chef för Frälsningsarméns sociala arbete i Indien 1896 för att där försöka bygga upp något liknande det svenska torpsystemet. Inför den resan till Indien lämnade Hedvig ifrån sig ansvaret för slumarbetet. Men tiden i Indien blev kort då Herman åter drabbades av ohälsa och de tvingades resa hem till Sverige. Detta ledde till att makarna Lagercrantz lämnade tjänsten i Frälsningsarmén och bosatte sig på Wirsbo bruk. Hans kunskaper och begåvning togs också i landets tjänst då han 1907-1910 var Sveriges envoyé, diplomatisk sändebud, i Washington. Han blev med åren en ledande person inom svenskt industri och hade även höga bankuppdrag. Medlemmar av familjen Lagercrantz har genom åren funnits med inom Frälsningsarméns Utbildningsfond och Råd.
Frälsningsarméns kårledare och lokalt ansvariga på har genom åren försökt att vara kreativa i programarbetet. Man har använt sig av årets skiftningar och högtider, men även särskilda arrangemang som marknader eller speciella dagar för att gå ut och nå ut. Det har varit möjligheter möta nya publikgrupper med budskapet.
Filmen ”Blod och Eld” spelades in 1989 av ett team med Mark Brown som huvudansvarig från Internationella Högkvarteret i London. Den publicerades som en VHS-film och innehåller avsnitt från flera olika platser i landet. Ett avsnitt kommer från kåren i Tranås och deras Valborgsmässofirande på sommargården Sännevadet vid sjön Sommen. Denna film kan nu visas här därför att den nyligen blivit konverterad till digitalt format av ”Martallen” i Örebro. Martallen var ett projekt för ungdomar med diagnoser inom autismspektrum. Verksamheten bestod av arbete med datasupport, utveckling av hemsidor och digitalisering. Tyvärr är projektet nu nedlagt. Martallen hjälpte också Frälsningsarméns Arkiv förra året att göra utställningen på Torekällberget i Södertälje intressant med digitaliserade filmavsnitt på en datortouchskärm, s.k. informationskiosk och bakgrundsmusik från gamla LP-inspelningar.
Av mycket äldre datum är affischen om ”Majfäst” på Frälsningsarmén i Halmstad från 1918. Lägg märke till stavningen, men också hur Första Världskrigets matransoneringar märktes även vid ett sådant här arrangemang.
Barnmöten och andra samlingar för barn gjordes intressanta med olika teman och även ett förmånligt inträde.
Att man under pionjärtiden använde sig av inträden har förklarats av att detta i någon mån kunde hålla borta s.k. ”fridstörare” de som enbart ville störa och förstöra mötet .
Frälsningsarméns grundare William och Catherine Booth fostrade sina barn med stor kärlek och tillgivenhet. Fastän barnen från sina tidigaste år på olika sätt blev involverade i verksamheten sågs det också till deras personligheter.
Emma föddes 1860 som deras fjärde barn och andra dotter. Själv jämförde sig Emma med sin äldre syster, som också hette Catherine och i mycket tidiga år visade sig vara en god talare och ledare. Emma ansåg sig inte lika duktig men redan som tonåring fick hon tala inför en stor publik och endast 19 år gammal blev hon Rektor för Officersskolan, den första utbildningen för kvinnor.
1888 gifte sig Emma med major Frederick Tucker, son i en inflytelserik brittisk familj i Indien. Liksom de övriga svärsönerna antog Tucker också Booth som tillägg till sitt efternamn. Frederik Booth-Tucker var en mycket visionär ledare och försökte både under sin tid med tjänst i Frälsningsarmén i Indien och senare i USA förverkliga de tankar som William skrivit om i den sociala planen: ”I mörkaste England och vägen ut”. För att hjälpa människor till en bättre social tillvaro så måste de ha ett arbete och Booth-Tucker ivrade för lantbrukskolonier.
Trots Emmas tidvis vacklande hälsa deltog hon mycket engagerat i verksamheten, särskilt under åren i USA, dit makarna blev utsända för att återupprätta Frälsningsarméns rykte efter det att brodern Ballington och hans maka Maud försökt att lämna den internationella rörelsen och bilda en egen gren. Kommendör Frederik och Konsuln Emma Booth-Tucker blev mycket respekterade och omtyckta i USA och makarna reste ofta var för sig för att nå så många platser och människor som möjligt. Vid denna tid i början av 1900 talet hade familjen utökats och de hade fått nio barn, men tre dog som spädbarn. Som flera i Boothfamiljen var Emma poet och musikalisk. I Frälsningsarméns svenska sångbok finns två av hennes sånger: nr 670 Jag vill gå med glädje på min Herres bud, skriven 1895 och nr 492 Himmels glädje och musik har fyllt mitt hjärta, skriven 1896 Båda dessa sånger är tonsatta av maken.
Under en av resorna i USA 1903 inträffade den svåra tågolyckan där Emma endast 43 år gammal omkom och lämnade en förtvivlad make och deras sex små barn. I hans gripande begravningstal återgivet i boken ”Booth-Tucker” av F.A. Mackenzie (1934) framkommer deras stora kärlek med också hur deras liv varit präglat av överlåtelsen i arbetet för människors hjälp och räddning.
Efter en tid flyttade Frederik Booth-Tucker med barnen tillbaka till England där han återupptog sitt arbete som sekreterare för Indien. Efterträdare i USA blev då Emmas yngre syster Evangeline Booth.
Frälsningsarméns blivande banbrytare i Sverige och Norge fick sin teologiska fostran genom Bramwell Booths brev. Åren 1878 – 1882 genomgick hon Officersskolan per korrespondens.
I boken ”Hanna Cordelia Ouchterlony” beskriver Laura Petri att utbildningen omfattade främst två huvudämnen: frälsningsteologi och frälsningsstrategi. I båda ämnena fick Hanna avlägga praktiska prov innan hon fick sin examen med kompetens som ”befälhavare i Frälsningsarmén”. Frälsningsteologins hjärtpunkt var helgelseläran. Breven under hösten 1878 och hela 1879 rör sig om frågor kring helgelsen. Det var också detta ämne som särskilt fångat henne under Bramwell Booths förkunnelse vid Värnamobesöket 1878.
Hanna längtade efter renhet och ett fullkomligt liv. Men hennes erfarenhet blir att det inte är enkelt. Hon försöker att praktisera Guds ord, tala till människor och vårda sig om dem hon har runt omkring sig. Men hon finner också och bekänner för biktfadern i London att inte alla böckerna hon säljer i sin bokhandel är ”goda”. Som svar kommer rådet att gallra ut de sämsta, men att det inte är lätt att veta var gränsen ska sättas. Bramwell Booth agerar verkligen som en biktfader och försöker att analysera frågorna som Hanna tar upp. Han ger råd och undervisning, men också personliga hälsningar till dem som han mötte under tiden i Sverige.
Kommendör Sven Nilsson berättar: I Frälsningsarméns lokal i Leksand har det under flera år funnits en intressant presentation av livet vid en kår. På en vägg intill entrédörren hade en av soldaterna, Ingrid Niss, placerat en rad applikationer av textil som på ett intressant vis skildrar livet vid kåren.
När kårlokalen nu hyrts ut till annan kristen verksamhet tog någon bort tavlorna och placerade dem i ett förråd. Frälsningssoldaterna Maud och Torsten Wennsten från Smedjebacken fann, när de en gång 2011 besökte kåren, att tavlorna tagits bort. De samtalade med konstnären om tavlorna och kom överens om att man skulle ta en telefonkontakt med mig för att få ett råd. Vi kom fram till att tavlorna borde placeras i Frälsningsarméns arkiv i Stockholm och presenteras på www.bootheum.se så att flera kunde få glädje av dem.
Applikationerna ger en intressant beskrivning av vad som kan äga rum vid en frälsningsarmékår. Man ser på en tavla Frälsningsarméns vapen, emblemet, som en uppgående sol. Det var 1893 som kåren i Leksand öppnades och den har under åren varit en ljuspunkt för många i bygden. Under vissa tider har väckelsens eld brunnit och många har funnit en bärande tro. Aktiviteterna har varit många vid centralorten och i de omkringliggande byarna.
Söndagsskola och scoutverksamhet har betytt mycket för många barn och ungdomar och ungdomsledare har gjort stora insatser för det uppväxande släktet. Kontakten med folket har skett genom hembesök och försäljning av Stridsropet. Hemförbundet har varit av stor betydelse och kåren har haft ett rikt musikliv med många goda sångare och musikanter. Fanjunkare Gunnar Lehnbergs röst finns bevarad på FA:s grammofoninspelningar. Horn- och strängmusikkårerna har låtit höra sig. Friluftsmötena har haft stor betydelse och vid midsomrarnas stora folksamlingar har man alltid funnit en aktiv frälsningsarmékår, ofta med gästande musikkårer som spelat i Sammilsdalsgropen för tusentals lyssnare. Själv var jag som elvaårig hornmusikant med och spelade när Vansbro musikkår medverkade vid midsommarstångsresningen. Det hände också ibland att det ljöd frälsningsarmémusik ur högtalarna i pauserna vid ishockeymatcherna. Ingrid Niss, som skapat konstverken, har varit frälsningssoldat allt sedan sin tidiga ungdom. Under några år, när hon bedrev konststudier i Stockholm, var hon medlem av Stockholms femte kårs strängmusikkår. Hennes musikalitet kom väl till pass inom Frälsningsarmén.
När nu kårens aktiviteter har minskat och de gamla stridskamraterna ”befordrats till Härligheten” känner Ingrid Niss ett visst vemod. Hon skulle vilja att frälsningstonerna på nytt skulle ljuda i leksandsbygden. Troheten till ungdomstidens ideal finns dock kvar och hon tillhör de många trofasta frälsningssoldater i landet som upplever de heligas andliga gemenskap, men längtar efter att på nytt få dela glädjen av att sjunga de kära frälsningssångerna. Frälsningsarmén skulle behöva en kringresande representant som besökte de enskilda och ensamma frälsningssoldaterna i landet så att det på nytt igen kunde sjungas ”Ljude Herrens lov i våra bygder”.
För många ungdomar har scouterna betytt en spännande start i livet och då särskilt upplevelser på läger. Frälsningsarméns scoutförbund har genom åren arrangerat många scoutläger från små på lokal bas till stora internationella.
Ett stort scoutläger var J61 som hölls i juli 1961 på platsen Sövdeborg i södra Skåne. J61 kallades “Jamborett” eftersom det var ett internationellt läger men inte så stort att det kunde kallas en ”jamboree”. En jamboree är annars beteckningen på ett stort internationellt scoutläger. Ett scoutläger innebär spänning i tävlingar, mycket roligt vid lägerbål, gemenskap och nya kontakter, men också tillfälle till andlig fördjupning och ställningstaganden vid andaktsstunder och gudstjänster.
Bland ledarna på J61 fanns flickscoutchefen, major Elsa Svensson och pojkscoutchefen, major Arne Henning. Överstelöjtnant Harry Tyndal representerade Frälsningsarméns ungdomsavdelning tillsammans med många scout- och ungdomsledare från olika platser i landet.
Området där lägret hölls tillhörde flygflottiljen i Ljungbyhed och därför besökte flyggeneralmajor Ingvar Berg lägret och invigningstalade. En annan känd besökande gäst var dåvarande riksdagsmannen och fanjunkaren, Eric Nelander från Trelleborg.
De fanns många internationella inbjudna gäster, som gav sin prägel på programmet. Där fanns bl.a. holländska och norska scouter och de bjöd på kultur från sina länder på olika sätt. Frälsningssoldaten och scoutledaren Emma Chimusary från dåvarande Syd-Rhodesia (Zimbawe) var också speciellt inbjuden till Sverige för att gästa scoutlägret i Sövdeborg J61.
Inom lägerområdet fanns ett eget postkontor, som naturligtvis gärna besöktes av deltagarna, kanske väntade man brev hemifrån eller så skulle man själv posta. Bredvid posten fanns även en sparbank byggd i samma form, som den då för alla barn och ungdomar välkända vanliga sparbössan i jättestorlek.
Fotografen och scouten, Per-Anders Thunqvist (PAT), har bevakat många scoutläger inom Frälsningsarmén genom åren och även vad som hände under J61.
På fotot här syns han själv, för en gångs skull, i öppningen till sitt tält och bredvid står hans välkända Volkswagen med ”Press skylten” parkerad.
Copyright & foto: Per Anders Thunqvist (PAT), Frälsningsarméns Arkiv Follow @bootheum
Be the First to Comment 
Namnet och personen Lars-Göran Willner kan förknippas med många konstnärliga områden.
På 1970-talet gav Frälsningsarméns Ungdomsavdelning ut på initiativ av Sven Nilsson, senare kommendör, och hans bror Nils Nilsson en serie med ”Glädjepaket” för att aktualisera kristna barnsånger. Där var Lars-Göran Willner dirigent och en grupp barn från Nässjö medverkande med sång.
Stridsropet nr 22, 1976, rapporterade att programmet ”Lova Herren min själ” sänts för 100-e gången! Där hade då från Sveriges Radios Jönköpingsstudio presenterats mer än 600 titlar. Det var en stor variation på inslagen från högstämd musik till andliga poparrangemang, läsarsånger och kristna barnsånger. Varje program hade sitt särskilda tema och han hade stor kontakt med lyssnarna, vid den tiden var det via brev eller telefon.
