Slumsystrarna gav människovärdet tillbaka

Posted by admin on 2011/09/20 under Socialt | Read the First Comment

Slumsystrarna, Frälsningsarméns socialarbetare, på 1890-talet såg att många unga kvinnor hade det svårt särskilt i Stockholm, men också i de övriga större städerna. Fattigdom och svårigheter att få arbete på landsbygden drev de unga till storstaden. Men lyckan fanns inte alltid där, det gick inte att få tag i arbete eller bostad och så hamnade många ”på gatan” och blev utnyttjade i prostitution eller slavliknande kontrakt.
Frälsningsarméns första ledare i Sverige, Hanna Ouchterlony, hade sett att behovet fanns och hur många kvinnliga officerare löste problemen för kvinnorna som for illa genom att låta dem bo i sina egen bostad. Behovet födde drömmen om ett ”Räddningshem”. Kvinnorna kom gråtande av förtvivlan till Frälsningsarméns gudstjänster utan pengar och med dåliga kläder. Så fick Hanna Ouchterlony av en fröken Hilma Nordvall ett startkapital på 1000 kr, som gjorde det möjlig att hyra en femrumslägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm.
Detta blev det första räddningshemmet i januari 1890. 

Men det var ingen lätt uppgift, man fick kämpa med stora svårigheter för att få ekonomin att gå ihop genom gåvor i form av matvaror, kläder och skor. De unga kvinnorna fick också bidra genom att arbeta med sömnad och vävning. Även en tvättinrättning och bokbinderi gav arbete och inkomster till hemmet.
Så började man sälja de tillverkade handarbetena genom ”reseombud”. Det första reseombudet började sina färder på nyåret 1895. Varje resa kunde ta 45 till 60 dagar. Vid avresan var korgarna fyllda av nyttiga artiklar som strumpor, dukar, förkläden och paradhanddukar. Ute i landet gick reseombuden från dörr till dörr för att berätta om verksamheten och försöka sälja så mycket som möjligt. På kvällen hölls ett möte i Frälsningsarméns lokal där man presenterade arbetet vid räddningshemmet. Då låg också varorna vackert ”uppdukade” på bord och mötesbesökarna kunde köpa med sig hem.

I en Landshövdingeämbetets rapport från Västernorrland 1895 står om Frälsningsarmén även om mötesformerna ifrågasattes: … måste man dock skänka densamma sitt erkännande för dess s.k. ”slumverksamhet” eller dess bemödande att söka från ytterligare förnedring rädda de i laster och elände sjunkna inom samhället.”
(ur ”Korsets Färger Bära” del 1 sid. 327-338).

Slumsystrarna på räddningshemmen, som senare grundades på flera platser i landet, var angelägen att ge de unga kvinnorna mänskovärdet tillbaka till kropp, själ och ande.
De fick inte enbart tak över huvudet och mat för dagen utan fick undervisning i sömnad, vävning, hur man skötte ett hem, att lägga upp en matsedel och sedan duka och laga maten. Allt för att de så småningom skulle kunna ta steget ut i livet, klara sig själva och få ett arbete.

Slumsystrarna försökte att ge den kärlek och fostran som många av dessa kvinnor inte hade fått tidigare. Men man ville också dela med sig av den kristna tron genom att visa Guds kärlek både i ord och i handling.

 

Tags: , , ,

  • Margareta Gustafsson said,

    Frälsningsarméns sociala och andliga praktiska arbete behövs!

    Jag har kontakt med en frälsningsofficer, numera pensionerad men som jobbat som socialarbetare i Frälsningsarmén. Det förvånade mej när vi kom att samtala om pension och tidigare inkomst., var att det inte hade varit naturligt att anmäla sig som medlem i en facklig förening som frälsningsofficer. Man skulle vara lojal med Frälsningsarmén och dess ledning att inte ta ut för höga löner. Inom Frälsis så är man ju högt medveten om att verksamheten drivs genom frivilligt insamlade pengar som man är beroende av att få. Frälsningsarméns folk skall ju ha jättestort beröm för att man inte skor sig på hjälparbetet och de som får hjälp utan man tar ut bara modesta löner. Nu när samhällets alla chefer skor sig på löntagarna som man läser om i pressen. Men nu när samhället strukturerats så att flera sektorer såsom sjukvård och socialhjälp organiseras av samhällets ledning, är det väl naturligt att man också arbetar fackligt, som ger en t e.x. tjänstepension när man blivit pensionär och vid sjukdom får man fackligt finansierad sjukersättning som komplement till vad samhället ger i pension och ersättning. Numera är det upp till var och en av frälsningsofficerarna att ansluta sig fackligt, och det är väl kutym?

    Själv en OBF:are, dvs. ett officersbarn så vet jag att det blir till en välsignelse att arbeta oegennyttigt och barmhärtigt som Frälsis folk gör. Mina föräldrar har fått och får en välsignad ålderdom mycket tack vare tidigare kontakter och mycken good will, som deras livslånga arbete för Gud och Frälsningsarmén inneburit. Som en särskild historia kan jag berätta om min 12-årsdag i officersbostaden i Motala då jag hade 4 lillebröder mellan 6 och 10, då min mor hade rest för att vila upp sig på ett vilohem och pappa tog emot två uteliggare som fick sova över på mattor på köksgolvet. Ändå måste jag säga, det lärde mej för livet! Tack för detta, alla som arbetar för Gud och för att medmänniskan inte skall slita ont och för att det skall finnas mat för dagen och tak över huvudet för alla. Frälsningsarmén behövs fortfarande. Tänk på alla vräkningar av barnfamiljer och alla ensamkommande flyktingbarn. Frälsis folk är goda föredömen!
    Norrköping den 26 september 2011
    Margareta Maya Gustafsson

Add A Comment

home top