20 Oct 2009

Slummens Överste

Allt från Frälsningsarméns tidiga dagar har verksamheten präglats av omsorg om hela människan. En betydelsefull person inom det sociala arbetet i Sverige var dalkullan Elisabet Liljegren.

Hon föddes 1867 i Lassa-gården bara en mil från den socken varifrån Selma Lagerlöf hämtat materialet till prosadikten “Jerusalem”. Lassa-Lisa, som hon också kallades var en personlighet. Målmedvetenheten gjorde henne till en ledargestalt och hon fick även tillnamnet “Slummens Överste”.

Under alla de resor som hon företog för att besöka sina medarbetare runt om i landet med tåg, tredje klass (den enklaste), producerades också många handarbeten för att ge verksamheten inkomster. Hennes symaskin, på den andra bilden, blev säkert också flitigt använd för olika plagg och sömnader.

Hennes inflytande gällde fattiga och samhällets utslagna, men hon blev också andlig rådgivare och “biktmoder” för många andra. Men det uppoffrande livet och egen sjukdom tog hårt på hennes krafter och likt profeten Elia i Bibeln berättas det att Elisabet Liljegren när slutet var nära satte sig upp i sängen och ropade: “Jag måste upp. Hästarna kommer, och jag måste med”. Ett strävsamt, självutgivande liv tog slut redan vid 46 års ålder.

En av hennes nära medarbetare Alma Petri har skrivit en mycket målande biografi om “Slummens Överste”, Frälsningsarméns Förlag 1924, pocket 1967.

Elisabet Liljegren, bondflickan från Skålö i Dalarna, blev legendarisk för sin gärning i spetsen för Sveriges slumsystrar under närmare ett kvartssekel.
En fascinerande skildring av en högrest gestalt i den svenska kristenhetens sentida historia.