20 Sep 2011

Slumsystrarna gav människovärdet tillbaka

Slumsystrarna, Frälsningsarméns socialarbetare, på 1890-talet såg att många unga kvinnor hade det svårt särskilt i Stockholm, men också i de övriga större städerna. Fattigdom och svårigheter att få arbete på landsbygden drev de unga till storstaden. Men lyckan fanns inte alltid där, det gick inte att få tag i arbete eller bostad och så hamnade många ”på gatan” och blev utnyttjade i prostitution eller slavliknande kontrakt.
Frälsningsarméns första ledare i Sverige, Hanna Ouchterlony, hade sett att behovet fanns och hur många kvinnliga officerare löste problemen för kvinnorna som for illa genom att låta dem bo i sina egen bostad. Behovet födde drömmen om ett ”Räddningshem”. Kvinnorna kom gråtande av förtvivlan till Frälsningsarméns gudstjänster utan pengar och med dåliga kläder. Så fick Hanna Ouchterlony av en fröken Hilma Nordvall ett startkapital på 1000 kr, som gjorde det möjlig att hyra en femrumslägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm.
Detta blev det första räddningshemmet i januari 1890.

Men det var ingen lätt uppgift, man fick kämpa med stora svårigheter för att få ekonomin att gå ihop genom gåvor i form av matvaror, kläder och skor. De unga kvinnorna fick också bidra genom att arbeta med sömnad och vävning. Även en tvättinrättning och bokbinderi gav arbete och inkomster till hemmet.
Så började man sälja de tillverkade handarbetena genom ”reseombud”. Det första reseombudet började sina färder på nyåret 1895. Varje resa kunde ta 45 till 60 dagar. Vid avresan var korgarna fyllda av nyttiga artiklar som strumpor, dukar, förkläden och paradhanddukar. Ute i landet gick reseombuden från dörr till dörr för att berätta om verksamheten och försöka sälja så mycket som möjligt. På kvällen hölls ett möte i Frälsningsarméns lokal där man presenterade arbetet vid räddningshemmet. Då låg också varorna vackert ”uppdukade” på bord och mötesbesökarna kunde köpa med sig hem.

I en Landshövdingeämbetets rapport från Västernorrland 1895 står om Frälsningsarmén även om mötesformerna ifrågasattes: … måste man dock skänka densamma sitt erkännande för dess s.k. ”slumverksamhet” eller dess bemödande att söka från ytterligare förnedring rädda de i laster och elände sjunkna inom samhället.”
(ur ”Korsets Färger Bära” del 1 sid. 327-338).

Slumsystrarna på räddningshemmen, som senare grundades på flera platser i landet, var angelägen att ge de unga kvinnorna mänskovärdet tillbaka till kropp, själ och ande.
De fick inte enbart tak över huvudet och mat för dagen utan fick undervisning i sömnad, vävning, hur man skötte ett hem, att lägga upp en matsedel och sedan duka och laga maten. Allt för att de så småningom skulle kunna ta steget ut i livet, klara sig själva och få ett arbete.

Slumsystrarna försokte att ge den kärlek och fostran som många av dessa kvinnor inte hade fått tidigare. Men man ville också dela med sig av den kristna tron genom att visa Guds kärlek både i ord och i handling.