Året var 1907. William Booth, Frälsningsarméns grundare, använde sig för att nå ut av den tidens ”sociala media”. Han tog bilen som hjälpmedel och genomförde flera bilkampanjer i England. Han var då inte bara en karismatisk talare utan såg sina åhörare och greps också i sitt inre av de intryck denna resa gjorde.
Vid hemkomsten uttryckte han till sina kvinnliga medarbetare ett stort bekymmer över kvinnornas situation ute i landet. Många kvinnor och även deras barn levde ”på gatan” i stor utsatthet och fattigdom. Florence Booth blev den som fick uppdraget.
Florence, född Soper, hade i sin ungdom varit pionjär i Paris. Hon var då medarbetare till Catherine Booth, William och Catherine Booths äldsta dotter, som i Frankrike kallades Marskalken. Några år senare gifte hon sig med Booths äldste son, Bramwell, som vid denna tid var Frälsningsarméns internationelle stabschef.

Så 1907 räknas som ett särskilt avstamp för den viktiga verksamheten med kvinnor som ledare och för kvinnor först i England. Historien skriver att i ”brist på ett bättre namn” började grupperna att kallas ”Home League”. Man ville utveckla ett förbund för kvinnorna med deras intressen och behov i centrum. 
Kvinnogrupperna och deras verksamhet spreds över världen och finns idag i överallt där Frälsningsarmén arbetar. I Sverige startade ”Hemförbundet” år 1927 och första nationella sekreteraren blev Emilia Boivie, som tidigare tillsammans med sin man Carl under många år varit missionär i Indien. Hemförbundsgrupperna var framgångsrika, hade och har fortfarande veckosamling på många frälsningsarmékårer. 

I mitten av 1990-talet började man mer och mer internationellt att utöka kvinnoverksamheten att omfatta även andra typer av kvinnogrupper och då infördes sammanfattningsnamnet ”Women’s Ministires”.
Men detta namn var svårt att finna en bra och tydlig svensk översättning på varför den dåvarande ledningen för kvinnoarbetet i Sverige/Lettand 1997, kommendör Freda Larsson, överste Berit Nilsson och major Ingrid Albinsson, beslutade att anta paraplynamnet ”Hem & Familj”.  

100års jubileet 2007 markerades bl.a. genom att en nydesignad svensk logotyp togs fram. Symbolen syftar på den världsvida gemenskapen i kvinnogrupperna. 

På kongressen högtidlighölls också jubileet i ett stort kvinno/frukostmöte i Immanuelskyrkan, Stockholm. En uppskattad talare var då journalisten Ingela Agardh.

Varför kvinnoarbete i vår tid? Därför att det fortfarande finns oändligt många kvinnor som behöver stöd, vägledning och uppmuntran precis som när William Booth reste runt i sin öppna bil 1907. Det behövs i vårt land men framför allt globalt. Frälsningsarmén räknar idag internationellt att i ”Women’s Ministries” finns 639 645 medlemmar (Year Book, Jan 2010). Medlemmarna i Frälsningsarméns kvinnoarbete är internationellt den näst största gruppen i antal efter antalet frälsningssoldater.

Kvinnogruppernas uppgift brukar presenteras i fyra punkter.
Den första är att i gemenskapen hjälpa kvinnorna att se sina möjligheter och att utveckla deras inflytande inom familjen, i arbetslivet och i samhället.
Att genom undervisning medvetandegöra dem om hur vi idag kan möta olika behov – kroppsliga behov till bättre hälsa, själsliga behov att se sitt eget värde och hitta balans i tillvaron.
Men också att möta det andliga behovet att finna en tro att leva på, en tro på Jesus Kristus.
Och det fjärde att vara beredd till tjänst för andra genom praktisk handling och i ”Hjälpande Handen Projekt” för Tredje världen.
I en kortare devis önskar man att bygga livet och hemmet på Bibelns grund. Detta motto återfinns internationellt i många länder med en bild på deras sätt att ”bygga hemmet”. Logotypen i svart/vit är från ett fjärran territorium Papua Nya Guinea.

© Foton: Frälsningsarméns Arkiv och Bo Albinsson
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv