23 Jun 2014

Vår Värld för Kristus

På kort tid utvecklades The Salvation Army (Frälsningsarmén) från att ha varit en mycket begränsad lokal verksamhet med församlingar i East End, Östra London till att bli en internationell organisation med arbete i många länder och flera världsdelar. Visionerna som drev William och Catherine Booth växte, medarbetarna och deras egna barn blev start engagerade och tog tidigt ledande ansvar i olika länder.

För drygt en vecka sedan inbjöd Frälsningsarméns Arkiv till ännu en intressant Historisk Vandring med Kommendör Sven Nilsson på Norra Begravningsplatsen i Solna. Där finns flera stora gemensamma frälsningsarmégravar där många frälsningsofficerare fått sin sista viloplats. Till denna vandring hade han skrivit ett kompendium särskilt om några av dessa som varit missionärer. Detta med tanke på de 100 skandinaviska missionärer varav 50 svenskar som reste ut för precis hundra år sedan 1914.

”När Catherine och William Booth år 1865 började Östra Londons Kristna Mission hade de ingen tanke på att verksamheten skulle utvidgas till att bli en internationell frälsningsarmé. Utvecklingen gick dock snabbt och historieböckerna beskriver hur land efter land öppnades för Frälsningsarmén.” Detta är inledningen på kompendiet.
Läs hela skildringen – klicka på länken Missionskompendium_Sven Nilsson

Fyra år efter Frälsningsarméns introduktion i Sverige, hölls den första internationella kongressen i London. Hanna Ouchterlony sammanträffade då med de olika ländernas delegationer och såg möjligheterna för Sverige att medverka i arbetet i de nya länderna. För att väcka missionsintresse inbjöd hon två av de indiska delegaterna att följa med till Sverige. Det blev stabskaptenerna Chuckerbutty och Narain Das, som utsågs att följa den svenska gruppen. Dagens Nyheter skrev att de var bildade män, en hade studerat juridik och den andre var posttjänstman. 1887 besökte de många platser och väckte stor uppmärksamhet. De flesta svenskar hade då aldrig sett en mörkhyad person och många underliga attityder visades från svenskarnas sida. Men besöket väckte ett stort missionsintresse inom Frälsningsarmén i Sverige och flera officerare anmälde sig till tjänst i andra länder.

Snart stod tio officerare färdiga att resa till Indien (se brev ur Stridsropet 1887). En av dessa var Carl Boivie från Uppsala, som i Stridsropet läst om ”Fakir Singh” Frederick Booth-Tucker. När han sedan lyssnade till de båda indierna fattade han sitt beslut att åka till Indien.
Svenskarna reste med båt och när de i februari 1888 närmade sig den indiska kusten klädde sig i den indiska uniformen, männen bar turban, kvinnorna sari och de svenska kläderna kastades i havet. Alla tog också indiska namn. Carl Boivie kallades Christo Charan – Jesu fötter. 1899 reste Emilia Linder också till Indien och 1908 gifte hon sig med Carl Boivie. Han dog 1929 men Emilia Boivie fortsatte sitt arbete i Indien ända fram till 1945.

Det finns ytterligare mycket intressant om svenskarnas insatser i
boken Frälsningsarmén i världsmissionen, del 2 av Sigfrid Wikfeldt.