21 Nov 2011

Livbojen - Slum- & Räddningsverket 1892

En skrift med titeln Slum- & Räddningsverket, utgiven 1892, har en framsida med en ”Livboj”.
I sin tecknade enkelhet beskriver den tydligt hur Frälsningsarméns ledare då såg på den sociala verksamheten som de senaste åren vuxit fram ur behoven som fanns i det svenska samhället. Städerna som expanderade på grund av industrialismen ”hann inte med” utan präglades av dåliga bostäder, fattigdom, sjukdom och nöd. I denna trångboddhet var det många kvinnor och barn som särskilt hade det svårt. Frälsningsarméns socialarbetare kallades ”slumsystrar”, därför att det var just i slumområdena de levde och arbetade.
I broschyren med livbojen berättas på ”LÖSA BLAD” om hur arbetet har utvecklats: ”Våra Slumofficerare besöka ej allenast de fattiga då och då utan de bo i fattigkvarteren, äro närmsta grannar till de fattiga i de sämsta hus och de sämsta kvarter av staden. Därifrån gå de omkring och kanske mer med sina liv än med sitt tal predika de om en frälsare, mäktig att upplyfta och rädda ur det djupaste djup af synd och förnedring.”
Det började med två slumofficerare 1890. Sedan utökades skaran och två år senare finns 24 slumsystrar, som varje dag och varje timme på dagen gav sina krafter för de fattigaste bland de fattiga. Det var endast kvinnor anställda inom denna gren av Frälsningsarméns arbete. 1892 fanns åtta slumstationer, tre i Stockholm och en i vardera Göteborg, Kristianstad, Norrköping, Eskilstuna och Jönköping.
Slumsystrarna besökte de fattigas hem, skötte de sjuka, såg till barnen, skaffade mat och annat understöd, gav råd av olika slag både andligt och kroppsligen. När de kunde samla husets invånare blev det en husandakt för att ge tröst och försöka rädda ”själarna” som annars ofta for illa i slagsmål och dryckenskap.

Den första chefen för slumverksamheten blev Hedvig Lagercrantz. Trots att hon själv var född och uppvuxen i rik familj hade Hedvig fått uppleva en kallelse att göra en insats för de mest utslagna i samhället.
Hon och maken Herman tillhörde de svenska pionjärerna. I boken ”I skilda världar” kap 7 berättar Herman Lagercrantz om deras vistelse i England 1888-89, där finns också utdrag ut Hedvigs dagbok och brev.
Hon fick följa med en av Frälsningsarméns ledare till East End, nära Whitechapels järnvägsstation. De gick genom trånga gator och ruskiga hus. Mitt i detta fanns en ”slumstation”. Officerarnas rum var rena och deras glada ansikten stod i bjärt kontrast till allt elände. Men de fattiga, som Hedvig besökte tillsammans med officerarna, hade det så smutsigt att det var svårt att beskriva, söderslagna möbler och trasiga fönsterrutor. I ett rum kunde en till två familjer bo med var sin barnaskara. De kom också in i den del av East End där massmördaren ”Jack the Ripper” vid denna tid ännu drev sitt hemska hantverk. Hans första mordoffer sägs ha varit just en slumsyster.
Hedvig fick se hur slumofficerarna skurade golv, tog hand om barnen och tände värmande brasor. Denna ”predikan” tog Hedvig med sig hem. Hon insåg att också i vårt land behövdes ”Slum- och Räddningsverket”.
1891 togs ett foto med Hedvig Lagercrantz omgiven slumsystrarna. För att se alla namnen på slumsystrarna – klicka på bilden.

Några år senare togs ett liknande foto av en slumsystergrupp fast med Elisabet Liljegren, som efterträdde Hedvig Lagercrantz och senare kallades “slummens överste”, i mitten. Läs om henne på följande länk http://bootheum.se/2009/10/20/slummens-overste