18 Oct 2012

Bottenglädjen - om Majken Johansson

Majken Johanssons liv präglades av stora kontraster, djup ångest men också jublande frälsningsglädje. Erfarenheterna från en trasig och splittrad uppväxt men med en stor begåvning, gjorde henne hela livet till ett vilset barn med blixtrande snabba tankar.
Hon var född i Malmö 1930 och hennes författarbegåvning blev tydligt när hon studerade i Lund. Under 1950-talet utkom böckerna Buskteater 1952, I grund och botten 1956, där dikten om munspelet finns “Så det låter, så det låter, när mitt munspel och jag, vi gråter” och Andens undanflykt 1958.
En stor förändring i hennes liv och det som gav uppseendeväckande rubriker var när Majken Johansson 1958 beslutade sig för att bli frälsningssoldat. Invigningen skedde på Sjunde kåren på söder i Stockholm. Anledning att det blev Frälsningsarmén var en läkare, Gerhard Odencrants, som rekommenderat henne att gå dit. (Odencrants var själv ingift i familjen Lagercrantz, som tillhörde Frälsningsarméns pionjärer.)
1959 tog Majken Johansson ännu ett steg att söka till och genomgå Frälsningsarméns officersutbildning (motsvarande pastorsutbildning). Hon arbetare på några kårer men den längsta tjänsten blev vid litteraturavdelningen, Stridsropets redaktion där hennes begåvning som författare och översättare togs väl tillvara. Men efter ett tiotal år tog den psykiska ohälsan över och hon avgick som frälsningsofficer.

Böckerna Liksom överlämnad kom 1965, Omtal 1969 och Det sällsamma bekymret 1970. Hon fick många utmärkelser t.ex. Tidningen VI:s litteraturpris 1958, Sveriges Radios Lyrikpris 1965, De Nios stora pris 1970,Deverthska kulturstiftelsens Forsethpris 1972 och Sydsvenska Dagbladets kulturpris 1975. Hennes sätt att uttrycka sig i korta, ofta oväntade ordlekar fanns kvar genom hela författarskapet. Böcker från de senare åren är Från Magdala 1972, Söndagstankar 1978 och Djup ropar till djup 1989.
Tidningen Stridsropet såg Majken som ett bra sätt att få kontakt med människor. Under många år gick hon regelbundet till Centralen i Stockholm med en bunt tidningar, som hon sålde på tågen och i vänthallen.
Under alla år förblev Sjunde kåren hennes andliga hem trots många stormar då hennes ångest blev så stor att alkoholen åter blev den enda lösning hon fann. Många i kåren stöttade henne och sin kristna tro behöll hon även i de mörkaste stunderna och levde ett inrutat liv med dagliga andakter och mycket bönekamp.
Majken försökte också genom motion att döva sin ångest. Hon tyckte om att simma och många mötte henne under cykelrundorna på Östermalm i Stockholm, där hon bodde de sista åren fram till sin död 1993. Hennes nära vän och stöd under de åren var Karin Hartman, själv frälsningsofficer och författare. Hon skrev 2002 boken Bottenglädjen om Majken Johanssons liv, utgiven på Bonniers, som också utgivit Majkens böcker. Rubriken är från dikten En som blir läkt i boken Från Magdala: ”Från tusen och en sorters oro blir jag befriad. Bottenglädjen räcker för alla bottenlägen. ´Ty Herren har hört min högludda gråt.´ Ps 6:9.”
Nu i november 2012 ger Teatern Aftonstjärnan i Göteborg ”GUDS LILLA JÄNTA”, som är en berättelse om Majken Johansson.