04 Jul 2014

100 Skandinaver reste 1914 som missionärer

1914 har ofta citerats som ett speciellt år för Frälsningsarméns Skandinaviska insatser i fjärran länder. För 100 år sedan innebar det betydligt mera strapatser att resa till andra världsdelar med kommunikationer som var mycket begränsade. Många som vid denna tid satsade allt och gjorde sig beredda att resa iväg var tydligt beslutsamma att resan och tjänsten kanske skulle t.o.m. kosta livet som insats.

Vid denna tid var Bramwell Booth general och ledare för den internationella Frälsningsarmén. Inspirerad av sin far William Booths sista önskan fortsatte han att uppmuntra Frälsningsarméns folk att satsa på utlandstjänst i Tredje världen som missionärer. Bramwell Booth var också ledare för den Missionskongress som hölls i Stockholm mitt i vintern den 7 – 9 januari 1914. Missionskongressen blev en mycket märklig andlig högtid inte enbart för de 100 skandinaver, som bestämt sig för att resa, utan också för många andra som besökte kongressen. Det berättas om trängsel och att människor fyllde kyrkan gång på gång och sökte Gud i bön.

Alla de dåvarande frälsningsarméledarna i Skandinavien var också närvarande. Gruppen på 100 utresande bestod av 50 svenskar, från Norge kom 25, från Danmark 18 och Finland 7.
I boken Frälsningsarmén i världsmissionen, del 2 av Sigfrid Wikfeldt berättas mycket detaljrikt om bakgrunden och den skandinaviska gruppen.

Bland svenskarna fanns några som redan tidigare varit i utlandstjänst men nu på nytt invigdes, men några var helt nya frälsningsofficerare som kom direkt från Officersskolan. Stridsropet den 17 januari 1914 hade på framsidan ett bildcollage med foton på alla de utresande svenskarna och inne i tidningen fanns deras namn uppräknade. Efter står deras nya hemländer, de flesta i Asien.

Hela gruppen åkte efter kongressen till London för en månads studier innan de skiljdes åt och började resan till sina respektive fält. Eftersom en stor grupp på 54 skulle resa till Indien följdes de åt med båt från Liverpool till Bombay. De som skulle till Korea och Japan reste tillsammans med tåg via Moskva genom Ryssland och Sibiriens snötäckta vidder och bytte tåg i Irkutsk men sedan skiljdes grupperna åt.

Med vår tids alla kommunikationer och möjlighet till kontakter har vi nog svårt att föreställa oss hur skandinaverna upplevde resorna och alla nya intryck, ny kultur och nya språk. Men de var målmedvetna, bar på en tydlig kallelse från Gud och ville göra en insats för sina medmänniskor i de nya hemländerna.

De stora världshändelserna redan samma år 1914 då Första Världskriget bröt ut förändrade mycket för många. För en del av skandinaverna blev det många år i utlandstjänst, hela deras resterande liv i det nya landet. För andra blev det en kortare tid kanske avbruten av sjukdom. De fick vara pionjärer inom utbildning, hälso- och sjukvård, stötta och vägleda människor i den kristna tron men också inom många andra områden.