Posted by admin on 2012/05/03 under Frälsningsofficerare, William Booth | 
Herman Lagercrantz skriver i sin självbiografi ”I skilda världar” under rubriken ”Med Frälsningsarmén i England”: Vistelsen i England år 1888-89 blev både en oerhörd upplevelse och en första prövningstid – här kom vi ut på verklighetens djupa vatten, vars mörka vågor aldrig nått fram till vår förr så skyddade tillvaro. Allt vad jag förut sett och upplevat hade jag erfarit från en privilegierad plats i samhället – sett liksom uppifrån. 
Här stod vi nu mitt i stridens hetta. General Booth var angelägen att vi skulle se Frälsningsarmén utan all utsmyckning eller sentimentalitet, se nöden, både den andliga och lekamliga, se de principer praktiserade som bar upp organisationen.
Något av det Hedvig Lagercrantz upplevde i England och som blev hennes särskilda kallelse beskrivs i LIVBOJEN – Slum- & Räddningsverket 1892 klicka på länken http://bootheum.se/2011/11/21/livbojen-slum-raddningsverket-1892/
I maj 1889 återvände paret Lagercrantz till Sverige nu som stabskaptener i Frälsningsarmén. Det beskrivs att till deras välkomstmöte på Templet i Stockholm kom många personer från vad ”huvudstadstidningarna kalla Stockholms societet”, det var främst släktingar, bekanta och forma officerskamrater. Herman Lagercrantz var utbildad militär vid Karlberg och löjtnant vid Svea artilleriregemente.
Hanna Ouchterlony hade då efter ungefär sju år som ledare för Frälsningsarmén i Sverige insett att hon behövde dugliga medarbetare som kunde ge henne stöd i utvecklingen av verksamheten. Det blev särskilt tre begåvade personer, som blev något av hennes ”hjärntrust” då det gällde administration och finanser. Det var en nyomvänd student, Emanuel Hellberg, som tog ansvar för det ekonomiska, en f.d. folkskollärare Johan Ögrim blev ansvarig för det andliga och Herman Lagercrantz för organisationen och personalen.
Efter några år av hängiven tjänst blev Herman Lagercrantz sjuk i tuberkulos och blev av läkare sänd till södra Europa. När hans hälsa blivit bättre återkom han till Sverige och familjen köpte ett litet lantställe Torpa utanför Södertälje. Familjen hade där en god tid när det gällde hälsan men med de fem barnen blev det ibland mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. General William Booth besökte Lagercrantz på Torpa. Samtalen då kretsade bl.a. kring de svenska böndernas ställning och tanken som låg bakom den unika svenska ”torpinstitutionen”. Detta resulterade i att Booth utnämnde Herman Lagercrantz till chef för Frälsningsarméns sociala arbete i Indien 1896 för att där försöka bygga upp något liknande det svenska torpsystemet. Inför den resan till Indien lämnade Hedvig ifrån sig ansvaret för slumarbetet. Men tiden i Indien blev kort då Herman åter drabbades av ohälsa och de tvingades resa hem till Sverige.
Detta ledde till att makarna Lagercrantz lämnade tjänsten i Frälsningsarmén och bosatte sig på Wirsbo bruk. Hans kunskaper och begåvning togs också i landets tjänst då han 1907-1910 var Sveriges envoyé, diplomatisk sändebud, i Washington. Han blev med åren en ledande person inom svenskt industri och hade även höga bankuppdrag. Medlemmar av familjen Lagercrantz har genom åren funnits med inom Frälsningsarméns Utbildningsfond och Råd.
Copyright och foto: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2012/02/20 under Socialt, William Booth |
Omkring 1890 fann Frälsningsarméns folk i England att det fanns kvinnor och barn som arbetade 16 timmar om dagen utan matraster, i mycket dålig kondition och med mycket låg lön som tillverkade tändsticksaskar. Dessa tändsticksaskar hade plån med gul fosfor. Detta tillverkningssätt orsakade också vad man kallade ”fosforkäke”. Den gula fosforn, som är starkt giftig flög i luften, gick in i kroppen på arbetarna, orsakade mycket smärta och förstörde käkbenet, som ”ruttnade” och kunde även leda till dödsfall.
Med kännedom om detta öppnade Frälsningsarmen 1891 en egen ren och luftig tändsticksfabrik, där man i tillverkningen bytt den farliga gula fosforn mot röd fosfor, som inte alls hade de skadeverkningarna.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, var initiativtagare till detta och han gav tändstickorna namnet ”Lights in Darkest England” (Ljus i Mörkaste England). Man ordnade också med bättre arbetsvillkor för de 100 som anställdes och de fick en mycket bättre lön.
Samtidigt lanserade Frälsningsarméns också en grupp som kallades “British Match Consumers League” (Brittiska Tändsticks konsumenter). Medlemmarna i den tog som sin uppgift att påverka specerihandlare och andra affärsinnehavare att gå över till att sälja just dessa tändstickor. Minst två gånger i veckan skulle man besöka handlaren tills de tog hem de nya tändstickorna.
När affärerna började ta hem och sälja de nya säkra tändstickorna blev de andra fabrikerna tvingade att ändra arbetarnas villkor. De insåg till slut även att den gula fosforn måste tas bort och den säkrare röda införas även i deras fabriker.
Tio år efter det att Frälsningsarmén öppnat sin tändsticksfabrik var det tydligt att detta initiativ hade nått sitt mål. Lönerna hade höjts för tändsticksarbetarna och villkoren hade blivit bättre. William Booth bestämde då att lägga ner sin fabrik och gick över att finna andra sätt att hjälpa människor i fattigdom och svårigheter.
Läs mera om William Booths Sociala Plan klicka på länken http://bootheum.se/2011/08/31/i-morkaste-england-och-vagen-ut/
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/08/31 under På barrikaderna, Socialt, William Booth |
Även den som idag 2011 vandrar en mörk kväll på Whitechapel Road i East End, London kan förstå något av den förtvivlan men också iver som fanns hos William Booth år 1890 när han satte sin sociala plan på pränt. Han hade då sedan 1865 levt och verkat bland folket i östra London. Han hade tagit människorna och situationen så till sitt hjärta och i sina tankar att visionen blivit verklighet i ”The Salvation Army”, Frälsningsarmén. Första Högkvarteret låg just på Whitechapel Road.
Vid denna tid hade H.M. Stanley gett ut berättelsen om sin resa ”i det mörkaste Afrika”, en då till största delen okänd världsdel. Detta gav William Booth idén att jämföra och så tillkom rubriken ”I mörkaste England” men också ”vägen ut”. Booth menade att det engelska samhället led lika mycket som i Afrika fast på annat sätt med social missär, nöd och brister. Människorna behövde hjälp till en dräglig och värdig tillvaro. Han skrev (citat ur kap 2):
”Målet är att åt de utblottade bereda förmåner efter samma måttstock som för en droskhäst i London. Varje droskhäst i London har tre ting: Skydd för natten, foder för magen och arbete, genom vilket han kan göra rätt för sin föda… droskhästens privilegium.
Då han stupar hjälps han upp och så länge han lever har han föda, husrum och arbete. Denna lott, fast anspråkslös, är mer än vad miljoner av våra medmänniskor i detta land har för närvarande. Kan droskhästens privilegium ges åt mänskliga varelser? Jag svarar ja.”
I boken berättas sedan ingående om detta ”åtagande i jätteformat”.
Man ska ge hemlösa mat och logi, men också arbetsförmedling, möjlighet till få arbete i fabriker och verkstäder, t.ex. skomakare och paraplymakare, hushållsbrigad med uppsamling för återvinning av t.ex. tidningar, trasiga korgar och gamla leksaker.
På landet finns motsvarigheter att ge arbetsmöjligheter i jordbrukskolonin med djuruppfödning, mejeri, trädgårdar, fruktodlingar och växthus.
En vision var också att genom emigration starta jordbrukskolonier i andra länder. Frälsningsarmén fanns vid denna tid redan i många länder och det var möjligt att driva denna emigrationsbyrå och vara säker på att emigranterna togs väl om hand i det nya hemlandet.
William Booths plan var mycket omfattande och innefattade en handlingsplan att hjälpa människor i nöd till både kropp, själ och ande. Alltsedan första tiden i London hade han insett att en helhet var nödvändig för att hjälpen skulle ge resultat.
Boken var en stridsförklaring, som blev sin tids bästsäljare och väckte våldsamt uppseende i alla samhällsklasser både lovord och hård kritik. Men efter ett år var upplagan uppe 200 000 ex. och har översatts till många språk. All vinst överlämnades av William Booth till ”Mörkaste England”-planen.
Flera svenska upplagor har utkommit av boken ”I mörkaste England och vägen ut”. Den senaste utkom 1990 i samband med att Frälsningsarméns Socialtjänst i Sverige fyllde 100 år.
Dåvarande territorielle ledaren, kommendör Anna Hannevik skrev: ”Boken kommer inte ut som en minnesbok utan som en utmaning till att i vår tid se möjligheterna och göra något av dem… Jag rekommenderar boken för alla som utifrån vår historia vill förstå något av det vi gör idag.”
Mera finns på http://www.salvationarmy.org.uk/heritage sök på History » Social » In Darkest England
Copyright & foto: Stefan Örtenblad, Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/05/23 under Evangelisation, William Booth |
På söndagsmorgonen avgick frälsningsarméflottan från Stockholm från Mälartorget, Riddarholmen och Klara Strand. Det fanns en musikkår på varje fartyg.
”Flottrevyn” gick så till att chefsfartyget med generalen passerad i högsta fart förbi alla de andra ångbåtarna som då gick för halv maskin. ”Det var en upplyftande och imponerande anblick då fartyget, under musikens toner och de ombordvarandes väldiga salvor och viftningar med flaggor och näsdukar defilerade förbi. Generalen hälsade med blottat huvud.”
I Södertälje välkomnade stadens myndigheter med borgmästaren i spetsen och den väldiga skaran av salvationister marscherade till det s.k. Lägret.
Under många år hade man en tradition att före inmarschen på själva lägerplatsen formerade man sig till en fyrkant utanför porten, där föll alla på knä och sjöng: ”Jesus, led mig varje dag”.
Inne i själva Lägret i ena hörnet fanns den stora plattformen, som hade tak och rymde cirka 600 personer. Dess omfång var så stort att tre soldater samtidigt kunde vittna med hög röst utan att störa varandra.
Det hände att upp till 15 000 personer deltog i mötena och bänkraden framför plattformen rymde 8 000. Lägret kallades med rätta ”Guds stora friluftskyrka” och var en naturlig amfiteater med himlen som kupol och tallarna i sluttningen var ”predikande träd” med textplakat som ”Lever du för Gud?” och ”Blodet renar”. (Mera finns i boken Korsets Färger bära, del 2, sid 551 ff.)
En engelsk tidningsman som besökte Frälsningsarméns kongress just år 1911 skildrade sina upplevelser i Sverige och de finns i boken Femtio års fälttåg (sid 310-311): ”Underbart, över all beskrivning underbart, utropade jag, när jag såg hur den i glada färger dekorerade flottiljen med precisionen hos en brittisk flotta – förlåt hänsyftningen! – startade från Riddarholmen med Södertälje som mål. Över våra huvuden drev stormmolnen med hastig fart. Natten hade varit svår med häftigt regn och stark vind, men vad brydde sig de tusentals lyckliga salvationisterna och deras vänner om regn och oroliga böljor. Dagen framför alla andra dagar hade grytt. 
I den tidiga morgonstunden syntes skaror av salvationister ila mot samma mål, ivriga att gripa tag om vart och ett av denna dags många gyllene tillfällen samt genom umgänget med kära kamrater bli rikare i sin erfarenhet och sina hjärtan…”
I samma stil fortsätter den engelske skribenten flera spalter, förtjust, gripen och överväldigad av sin första Södertäljedag dess syner och erfarenheter. Och härligast av allt fann han det vara att många själar i dagens möten sökte Gud.
1911 blev sista gången general William Booth besökte Södertälje. Han var då 82 år och hade start nedsatt syn, så hans sekreterare måste leda honom och sufflera under talen från hans anteckningar. Men hans andliga energi var obruten trots ett långt liv i utgivande tjänst .
Ett annat ögonvittne berättade: ” Under det att han talat hade man glömt den bräckliga gestalten och lyssnade gripen till en profet ur vilkens ord det lågade eldsflammor.”
Inför utställning i Södertälje ”Historia som utmaning & inspiration, 1911 & 2011” och ”William Booth Dagen den 29 maj” har gjorts en specialutgåva med Stridsrops omslag.
Framsidan är en exakt kopia från Stridsropet 1911 och baksidan tecknad av konstnärinnan Jenny Nyström. För att se omslaget – klicka på länken Stridsropet_1911_Specialutgåva
Insidorna är en sammanställning av fakta kring William Booth och Södertälje, klicka på länken Specialutgåva_Stridsropet_insidan
Copyright & foton: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/04/18 under William Booth |
Den 12 april 2011 invigdes det arrangemanget som nu, från april till och med september, kommer att visas och hända i Södertälje på Torekällberget.
Utställningen kallas ”Historia som Utmaning & Inspiration 1911 & 2011”.
Museichefen Stefan Sundblad talade och välkomnade till Torekällbergets Friluftmuseum och Frälsningsarméns chefsekreterare överste Johnny Kleman ”klippte bandet” och gav ett ord på vägen ur Bibeln.
Tack vare hornmusikanterna från Södertälje fick William Booths sånger ett klangfullt ackompanjemang.
Kommendör Sven Nilsson var en av dem som fanns med vid invigningen och han skrev direkt en ögonblicksskildring av sina intryck:
”Mitt på torget i den vackra stadsmiljön på Torekällberget i Södertälje låg en stor snöhög. Den sista påminnelsen om den snöiga och hårda vintern 2010/2011. Men snöhögen hade naggats i kanterna. I ett träd i närheten sjöng en ensam koltrast första versen av sin vårsång.
Och plötsligt ljöd en annan musik. Frälsningsarméns musikanter från kåren i Södertälje, perfekt uniformerade, spelade melodin till William Booths sång: ”O gränslösa frälsning…”
William Booth på Torekällberget i Södertälje en vårdag i april!
Hörde det ihop?
Ja, verkligen.
I år, 2011, är det 100 år sedan William Booth gästade Södertälje sista gången. Under flera år hade han kommit till Sverige för att tala vid årskongresserna i Stockholm och det hörde till att söndagens möten hölls i det s.k. Lägret i Södertälje. Ett område inrättat för dessa stora möten.
En stor del av kongressdeltagarna kom med båt från Stockholm. År 1897 bestod ”flottan” av 21 fartyg. Flaggspel och björkar prydde skeppen och 19 musikkårer spelade. Förmodligen ljöd ”dragspel, fiol och mandolin” på två av båtarna… ”
Läs hela Sven Nilssons skildring, klicka på länken Sven_Nilsson_William_Booth_i_Södertälje
Då det gäller kommande händelser under utställningen, detaljer och tider klicka på länken www.bootheum.se/arrangemang
Copyright och foto:
Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2010/11/15 under William Booth |
Frälsningsarméns kår i Södertälje har sedan ”William Booths Dag” i augusti förberett för det speciella arrangemang som kommer 2011.
För att kunna ”reka och planera” för besök i Södertälje 2011 finns nu en “verktygslåda” Verktygslåda_Södertälje_2011 Det går att klicka direkt på respektive webbadress för er planering . Ladda också ner affischen som pdf-fil.
Historiska fakta om ”William Booth och Södertälje” är sammanställda av Ulf Sundblad.
För att läsa hela artikeln klicka på länken
William Booth och Södertälje, Ulf Sundblad
Här är en kort introduktion:
1 juli 1890 invigdes Lägret, en jättelik anläggning för friluftsgudstjänster, ungefär där numera Sydpoolen (äventyrsbadet) ligger.
Tre ångfartyg kom från Stockholm med besökare, och Frälsningsarméns general William Booth förrättade invigningen.
Under många år därefter kom en Lägerdag att ingå Frälsningsarméns rikskongresser. Dessa tillhör de allra största samlingar som hållits inom svensk kristenhet. Under 1970-och 1980-talet besökte Billy Graham först Stockholm, sedan Göteborg och nådde nästan lika höga besökssiffror i Älvsjömässan och Scandinavium, inomhusarenor.
In till Lägret kom man genom en stor port omgiven av fästningstorn. Där inne rymdes 15000 personer förutom estraden med de musicerande och talande, som rymde 600 personer.
En Lägerdag inleddes ofta på Södertälje torg, varifrån den samlade Frälsningsarmén marscherade till hornmusik. Man ska då minnas att Södertälje var en relativt liten ort på cirka 10 000 invånare.
1894 var intresset så stort att man var tvungen att ta 5 öre i inträde för att få ordning. Tio fartyg kom från Stockholm och 10 000 personer trängdes i porten och betalade inträdesavgiften.
1895 deltog 23 fartyg i konvojen från Stockholm. Dessutom kom 4 000 personer till Södertälje med tåg eller hästskjutsar. General Booth talade inför 12 000 mötesbesökare och 102 personer sökte frälsning.
För att läsa och se det som skedde nu i augusti 2010 klicka på länken http://bootheum.se/2010/08/30/william-booths-dag/
Copyright & foto: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2010/10/18 under Internationellt, William Booth |
General William Booth visade på många sätt både i ord och i skrift visioner hur man skulle möta människors behov både andligt och kroppsligt. Här är ett exempel från den stora ”te nationen” England, som spreds också till vårt land.
I augusti 1896 skriver han i ”The War Cry” (eng. Stridsropet) ett stort upprop om visionen att få 250 000 av ”våra kamrater och vänner” att understödja ”Tea League” (Te Förbundet). Detta skulle innebära att man lovade att under 12 månader köpa Frälsningsarméns speciella te för att denna inkomst skulle utveckla missionsarbetet. 
Bara några månader senare i februari 1897 förklarar man att ”Tea League” har blivit en stor framgång och har över 43 000 medlemmar.
Några år senare beskrivs gruppen som ”Missionary Tea League” alltså en tydlig adressering att det handlade om stöd till missionsarbetet. Namn på tesorterna är bl.a. ”Triumph”, ”Popular” och ”Friendly”. En brukare skriver i ett brev att ”Triumph Tea” är det bästa teet hon någonsin smakat och kommer att fortsätta med det. Samtidigt önskar man flera återförsäljare på heltid eller deltid.
Idén att sälja te och även kakao spreds vidare och i Sverige hade Handels avdelningen en stor försäljning av dessa varor. I boken ”De följde en fana” (sid. 184) berättas att Handels reseombud besökte alla affärer som sålde te och kakao under resorna i landet och hade särskilda uppackningar. Detta bidrog också till att varorna blev spridda och populära.
Fotot med sergeant Adolfina Bergström, som väger upp te, är från 1930-talet.
Man kan se detta som en föregångare till ”Fair Trade”. 
Idag finns ”Sally Ann” som Frälsningsarméns verksamhet för rättvis handel.
William Booth var en stor visionär men visade också visionerna i praktisk handling. Hans bok ”I mörkaste England och vägen ut” var när den utkom på 1890-talet en krigsförklaring mot den tidens sociala missär. I kapitlet om ”Jordbruksbyarna” kan man läsa om en vision om ”fair trade” som sattes i verklighet bl. a. i Pakistan och i Indien i början av 1900-talet.
Copyright & foto: Stefan Örtenblad, Frälsningsarméns Arkiv
Herman Lagercrantz skriver i sin självbiografi ”I skilda världar” under rubriken ”Med Frälsningsarmén i England”: Vistelsen i England år 1888-89 blev både en oerhörd upplevelse och en första prövningstid – här kom vi ut på verklighetens djupa vatten, vars mörka vågor aldrig nått fram till vår förr så skyddade tillvaro. Allt vad jag förut sett och upplevat hade jag erfarit från en privilegierad plats i samhället – sett liksom uppifrån. 
Här stod vi nu mitt i stridens hetta. General Booth var angelägen att vi skulle se Frälsningsarmén utan all utsmyckning eller sentimentalitet, se nöden, både den andliga och lekamliga, se de principer praktiserade som bar upp organisationen. 
I maj 1889 återvände paret Lagercrantz till Sverige nu som stabskaptener i Frälsningsarmén. Det beskrivs att till deras välkomstmöte på Templet i Stockholm kom många personer från vad ”huvudstadstidningarna kalla Stockholms societet”, det var främst släktingar, bekanta och forma officerskamrater. Herman Lagercrantz var utbildad militär vid Karlberg och löjtnant vid Svea artilleriregemente.
Efter några år av hängiven tjänst blev Herman Lagercrantz sjuk i tuberkulos och blev av läkare sänd till södra Europa. När hans hälsa blivit bättre återkom han till Sverige och familjen köpte ett litet lantställe Torpa utanför Södertälje. Familjen hade där en god tid när det gällde hälsan men med de fem barnen blev det ibland mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. General William Booth besökte Lagercrantz på Torpa. Samtalen då kretsade bl.a. kring de svenska böndernas ställning och tanken som låg bakom den unika svenska ”torpinstitutionen”. Detta resulterade i att Booth utnämnde Herman Lagercrantz till chef för Frälsningsarméns sociala arbete i Indien 1896 för att där försöka bygga upp något liknande det svenska torpsystemet. Inför den resan till Indien lämnade Hedvig ifrån sig ansvaret för slumarbetet. Men tiden i Indien blev kort då Herman åter drabbades av ohälsa och de tvingades resa hem till Sverige.
