Julutdelning till behövande är för många människor synonymt med Frälsningsarméns verksamhet. Det kristna julbudskapet handlar om hur Gud gav sig själv till jordens mänsklighet i Jesus. Guds kärlek blev synlig mitt i utsattheten utanför det etablerade samhället. Därför har det varit en viktig del i Frälsningsarméns arbete att också möta mänskliga behov just vid julen. Det kan vara behov av mat, behov av värme och behov av gemenskap.
Som berättas i avsnittet om ”Julgrytan” så kom denna insamlingsidé till Sverige 1907. Redan det året kunde man bjuda 1 600 personer till julmiddag i Stockholm. Nästa år spred julgrytan sig till Göteborg, Malmö och Norrköping och där användes inkomsterna till s.k. julkorgar.
De två äldsta bilder här är från julutdelningar på Templet, Östermalm i Stockholm och Första kåren, Södra Allégatan i Göteborg. Tyvärr saknas årtal men bilderna visar på mängden av julpaket och påsar som gjorts i ordning och ställt upp på plattformen, ett stort förberedelsearbete för att kunna dela ut till alla behövande!
Vid julen 1951 togs ett nytt initiativ med ”De ensammas julafton” på Nionde kåren (numera Centrumkåren) i Stockholm. Första året var det en lång kö av personer på Drottninggatan.
Till ”Julaftonsbjudningen” inbjöds i första hand hemlösa men också ensamma till en julgemenskap. Även polisen i Klara tyckte att det var ett bra initiativ. För att läsa mer om hur det började se ”Korsets Färger Bära” del 1, sid. 383-384.
Som syns av bilderna här från Nionde kåren Julafton åren 1959 och 1960 samlades det många människor.
Förutom mat och kaffe fick gästerna också en julklapp.
Det ingick också i traditionen att Frälsningsarméns ledare var närvarande och medverkade. 1960 var det dåvarande territorielle ledaren kommendör och fru Ragnar och Iris Åhlberg som var festens huvudtalare.
Senare flyttades Frälsningsarméns julaftonsfirande till Sjättekåren på Kungsholmen. Där var under många år kårledarna i Stockholm, andra officerare, frälsningssoldater och även många frivilliga medarbetare engagerade.
Det behövdes många som hjälpte till både praktiskt och med ett intressant program.
Frälsningsarmén fortsätter arbetet att dela ut till behövande vid jul. Detta pågår både i Stockholm och runt om i landet vid kårerna, genom sociala centra och enskilda socialarbetare.
Idén att använda en stor gryta för att samla in pengar till behövande vid jul började i San Fransisco 1891.
En frälsningsarmékapten Joseph McFee var bekymrad över hur han skulle kunna samla in tillräckligt med pengar till alla behövande fattiga familjer inför julen. Kapen McFee kom ihåg att i Liverpool hade använts en s.k. “Simpson’s pot” – en stor gryta – för att samla in pengar till fattiga. Så föddes tanken att göra något liknande och han hängde en stor gryta på en trefot och engagerade människors givande genom devisen ”Håll grytan kokande!”.
Grytan placerades i hamnen där många människor passerade med färjorna.
Grytan väckte uppmärksamhet, insamlingen lyckades och föll så väl ut att han fortsatte med ”Julgrytan” även nästa år. Sedan spred julgrytan sig till flera andra platser runt om i USA. Numera finns julgrytan även i Japan, Korea, Chile och många Europeiska länder.
Till Sverige kom Julgrytan 1907 och redan första året kunde man bjuda 1 600 personer tack vare Julgrytan till julmiddag i Stockholm. Redan 1908 spred sig insamlingen med julgrytan till Göteborg, Malmö och Norrköping. Där användes inkomsterna till s.k. julkorgar. Varje korg innehöll då mat för helgen till fem personer. I Stockholm delades det året ut 400 korgar. Julgrytan har därefter använts vid de flesta av landets frälsningsarmékårer.
Genom åren är det många frälsningsofficerare, soldater och på senare år även andra som vill ge sin support som har ”vaktat julgrytan”. De har då upplevt glädjen människor känner att genom julgrytan få dela med sig till behövande. Många uttrycker att det är en viktig tradition eller att ”det blir inte jul om jag inte har lagt i julgrytan”.
I serien “Min berättelse” har vi här en lång, intressant och detaljerad skildring skriven av major Ruth Tufvesson.
Hon har gjort hela sin tjänst i Frälsningsarméns arbete bland Döva och Synskadade, “jag tog emot kallelsen som en gåva och den känslan och vissheten har följt mig under alla år sen dess.” I avslutningen står bl.a.: När jag pensionerades hade jag fått vara med i 40 år, vara med och skriva dövarbetets historia. Tanken svindlar!
Dövarbetet var min kallelse och min glädje. Jag har älskat mitt arbete och jag har älskat att arbeta.
Jag har växt upp i den skånska myllan, jag har sett mina föräldrars kamp för det dagliga brödet, och jag har respekt för arbetet. Jag har aldrig tagit något för givet, ingenting i livet är självklart.
Allt har sitt pris, så också ensamheten. I norrland, mil efter mil genom täta granskogar och inför oändliga snövidder har jag känt ensamheten krama mitt hjärta. Men det blev rätt ändå. För att läsa hela berättelsen klicka på länkenMin_berättelse_Ruth_Tufvedsson En bild från Ruth Tufvessons tjänst – augusti 1963 Dövläger på Dragudden Under de första årens verksamhet på Riksungdomgården Dragudden medverkade instruktörer från Riksidrottsförbundet ofta.
Med på detta läger var höjdhopparen Stig ”Stickan” Pettersson och längdhopparen Torgny Wåhlander.
Teckenspråkstolken var då kapten Ruth Tufvesson.
1891 startade William Booth i England “The Light Brigade”. Medlemmar i denna brigad skulle ha en insamlingsbössa “Grace-before-Meat Box” för att vid måltiderna ge ett tackoffer för att stödja det sociala arbetet.
I Sverige blev det 1895 “Smulor åt Lazarus”, enligt Bibelberättelsen smulor från den rike mannens bord till den fattig Lazarus.
Tre år senare ändrades namnet till “Samarittruppen”. Arbetet leddes av en nationell samaritsekreterare.
Den lilla samaritbössa blev välkänd i tusentals svenska hem.
Senare introducerades större bössor för kontor och butiker. Samaritsekreteraren – och vissa tider flera samaritombud – var ofta på resande fot för att genom föredrag och filmförevisning berätta om Frälsningsarméns sociala arbete.
Till höger ser vi brigadör Harald Leandoér, som var samaritsekreterare 1953-57. lägg märke till alla insamlingsbössorna och filmprojektorn i bakgrunden.
Brigadör Brynolf Edberg ser med glädje på den lilla bössan. Han var samaritsekreterare 1965-69, här på kontoret.
I boken “Korsets färger Bära” del 2 sid. 743 kan man läsa mera om samaritarbetet. En rapport från 1970 anger att samarittruppen då hade i Sverige 15 445 medlemmar och inkomsten av bössorna det året var kr 261 544:78.
Kommendör Gösta Blomberg (dåvarande territoriell ledare) citeras där och han beskriver detta som det bästa resultatet sedan verksamheten började i vårt land.
“Att med skurborsten i hand vittna om KÄRLEKENS GUD!”
Under rubriken “Min berättelse” kommer personer som haft tjänst och verkat inom Frälsningsarmén på olika sätt att ge sin självbiografiska historia. Här kommer den första:
Klicka på länken MIN BERÄTTELSE – Anna Greta Karlsson
Anna-Greta Karlsson avslutar sin berättelse med: Från den 8 maj 1944 till den 15 oktober 1963 hade jag elva chefer.
Alla var olika personligheter, plus flera ansvariga på sommarbarnsexpeditionen.
Det fanns många slumsystrar, alla blev inte chefer.
Assistenterna gjorde ett gott arbete, det var ”ut till folket” det praktiska arbetet som var så viktigt. Att med skurborsten i hand vittna om KÄRLEKENS GUD!
En av mina chefer sa vid ett tillfälle: ”Chefer blir ni nog, men om ni får någon assistent är inte säkert!” Vad rätt hon hade.
Så var då min assistenttid slut den 15 oktober 1963. Då började kapitel 2 i min tjänst som slumsyster.“
Denna bildserie är från en pressresa med journalister från Stockholm anordnad av dåvarande pressofficeren, major Anders Wigholm.
Bilden till vänster visar journalisterna från huvudstadspressen tillsammans med Frälsningsarméns representanter som är från vänster: brigadör Ragnar Lernefors, brigadör Bertil Thyrén (chef manliga sociala), överste Georg Janson (chef relationsavdelningen) och major Anders Wigholm (pressofficer).
Till höger: Föreståndaren, brigadör Ragnar Lernefors, framför det gamla fängelset i Göteborg, Lilla Bommen, som drevs av Frälsningsarmén som härbärge för hemlösa.
Sedan en bild från besöket på expeditionen för arbetet bland de döva och blinda.
Georg Janson ber tillsammans med mötesbesökarna tolkad av löjtnant Evy Forsberg.
Chefen för expeditionen längst till höger major Else Hallberg.
På bilden till höger ser vi ordförande för pojkhemmet i Olskroken, Lars Ericson och föreståndaren kapten Sven Pramsjö.
Och slumsystern major Elsa Eriksson på väg att besöka sina behövande vänner.
Foto: Per Anders Thunqvist (PAT), Frälsningsarméns Arkiv
Slumsystrarna var Frälsningsarméns socialarbetare och på många sätt föregångare till samhällets socialvård.
Med denna karaktäristiska klädsel hade slumsystrarna det “visitkort” som öppnade många dörrar.
De var välkomna till barnfamiljer, ensamma sjuka och äldre och då särskilt människor som främst på grund av fattigdom bokstavligen hamnat på det svenska samhällets bakgårdar.
Under 1800-talets senare del och i början av 1900-talet fick många uppleva ett förnyat hem, renskurat av slumsystrarna såpborstar. De ordnade med hela och rena kläder till både barn och gamla. Eller så var det tröstande hembesök där sjukdom och lidande satt djupa spår.
I en sentida frälsningsarmémusikal finns refrängen: “Helighet är också renlighet.”
För slumsystrarna fanns inte några barriärer mellan teologi och praktik, den människa som behövde en insats försökte man hjälpa.
Copyright & foto: Stefan Örtenblad, Frälsningsarméns Arkiv
Be the First to Comment 
Julutdelning till behövande är för många människor synonymt med Frälsningsarméns verksamhet.
Vid julen 1951 togs ett nytt initiativ med ”De ensammas julafton” på Nionde kåren (numera Centrumkåren) i Stockholm. Första året var det en lång kö av personer på Drottninggatan.
Som syns av bilderna här från Nionde kåren Julafton åren 1959 och 1960 samlades det många människor.
