Posted by admin on 2012/02/20 under Socialt, William Booth | 
Omkring 1890 fann Frälsningsarméns folk i England att det fanns kvinnor och barn som arbetade 16 timmar om dagen utan matraster, i mycket dålig kondition och med mycket låg lön som tillverkade tändsticksaskar. Dessa tändsticksaskar hade plån med gul fosfor. Detta tillverkningssätt orsakade också vad man kallade ”fosforkäke”. Den gula fosforn, som är starkt giftig flög i luften, gick in i kroppen på arbetarna, orsakade mycket smärta och förstörde käkbenet, som ”ruttnade” och kunde även leda till dödsfall.
Med kännedom om detta öppnade Frälsningsarmen 1891 en egen ren och luftig tändsticksfabrik, där man i tillverkningen bytt den farliga gula fosforn mot röd fosfor, som inte alls hade de skadeverkningarna.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, var initiativtagare till detta och han gav tändstickorna namnet ”Lights in Darkest England” (Ljus i Mörkaste England). Man ordnade också med bättre arbetsvillkor för de 100 som anställdes och de fick en mycket bättre lön.
Samtidigt lanserade Frälsningsarméns också en grupp som kallades “British Match Consumers League” (Brittiska Tändsticks konsumenter). Medlemmarna i den tog som sin uppgift att påverka specerihandlare och andra affärsinnehavare att gå över till att sälja just dessa tändstickor. Minst två gånger i veckan skulle man besöka handlaren tills de tog hem de nya tändstickorna.
När affärerna började ta hem och sälja de nya säkra tändstickorna blev de andra fabrikerna tvingade att ändra arbetarnas villkor. De insåg till slut även att den gula fosforn måste tas bort och den säkrare röda införas även i deras fabriker.
Tio år efter det att Frälsningsarmén öppnat sin tändsticksfabrik var det tydligt att detta initiativ hade nått sitt mål. Lönerna hade höjts för tändsticksarbetarna och villkoren hade blivit bättre. William Booth bestämde då att lägga ner sin fabrik och gick över att finna andra sätt att hjälpa människor i fattigdom och svårigheter.
Läs mera om William Booths Sociala Plan klicka på länken http://bootheum.se/2011/08/31/i-morkaste-england-och-vagen-ut/
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/11/21 under Socialt |
En skrift med titeln Slum- & Räddningsverket, utgiven 1892, har en framsida med en ”Livboj”. 
I sin tecknade enkelhet beskriver den tydligt hur Frälsningsarméns ledare då såg på den sociala verksamheten som de senaste åren vuxit fram ur behoven som fanns i det svenska samhället. Städerna som expanderade på grund av industrialismen ”hann inte med” utan präglades av dåliga bostäder, fattigdom, sjukdom och nöd. I denna trångboddhet var det många kvinnor och barn som särskilt hade det svårt. Frälsningsarméns socialarbetare kallades ”slumsystrar”, därför att det var just i slumområdena de levde och arbetade.
I broschyren med livbojen berättas på ”LÖSA BLAD” om hur arbetet har utvecklats: ”Våra Slumofficerare besöka ej allenast de fattiga då och då utan de bo i fattigkvarteren, äro närmsta grannar till de fattiga i de sämsta hus och de sämsta kvarter av staden. Därifrån gå de omkring och kanske mer med sina liv än med sitt tal predika de om en frälsare, mäktig att upplyfta och rädda ur det djupaste djup af synd och förnedring.”
Det började med två slumofficerare 1890. Sedan utökades skaran och två år senare finns 24 slumsystrar, som varje dag och varje timme på dagen gav sina krafter för de fattigaste bland de fattiga. Det var endast kvinnor anställda inom denna gren av Frälsningsarméns arbete. 1892 fanns åtta slumstationer, tre i Stockholm och en i vardera Göteborg, Kristianstad, Norrköping, Eskilstuna och Jönköping.
Slumsystrarna besökte de fattigas hem, skötte de sjuka, såg till barnen, skaffade mat och annat understöd, gav råd av olika slag både andligt och kroppsligen. När de kunde samla husets invånare blev det en husandakt för att ge tröst och försöka rädda ”själarna” som annars ofta for illa i slagsmål och dryckenskap.
Den första chefen för slumverksamheten blev Hedvig Lagercrantz. Trots att hon själv var född och uppvuxen i rik familj hade Hedvig fått uppleva en kallelse att göra en insats för de mest utslagna i samhället.
Hon och maken Herman tillhörde de svenska pionjärerna. I boken ”I skilda världar” kap 7 berättar Herman Lagercrantz om deras vistelse i England 1888-89, där finns också utdrag ut Hedvigs dagbok och brev.
Hon fick följa med en av Frälsningsarméns ledare till East End, nära Whitechapels järnvägsstation. De gick genom trånga gator och ruskiga hus. Mitt i detta fanns en ”slumstation”. Officerarnas rum var rena och deras glada ansikten stod i bjärt kontrast till allt elände. Men de fattiga, som Hedvig besökte tillsammans med officerarna, hade det så smutsigt att det var svårt att beskriva, söderslagna möbler och trasiga fönsterrutor. I ett rum kunde en till två familjer bo med var sin barnaskara. De kom också in i den del av East End där massmördaren ”Jack the Ripper” vid denna tid ännu drev sitt hemska hantverk. Hans första mordoffer sägs ha varit just en slumsyster.
Hedvig fick se hur slumofficerarna skurade golv, tog hand om barnen och tände värmande brasor. Denna ”predikan” tog Hedvig med sig hem. Hon insåg att också i vårt land behövdes ”Slum- och Räddningsverket”.
1891 togs ett foto med Hedvig Lagercrantz omgiven slumsystrarna. För att se alla namnen på slumsystrarna – klicka på bilden.
Några år senare togs ett liknande foto av en slumsystergrupp fast med Elisabet Liljegren, som efterträdde Hedvig Lagercrantz och senare kallades “slummens överste”, i mitten. Läs om henne på följande länk http://bootheum.se/2009/10/20/slummens-overste
Copyright & foto: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/09/20 under Socialt |
Slumsystrarna, Frälsningsarméns socialarbetare, på 1890-talet såg att många unga kvinnor hade det svårt särskilt i Stockholm, men också i de övriga större städerna. Fattigdom och svårigheter att få arbete på landsbygden drev de unga till storstaden. Men lyckan fanns inte alltid där, det gick inte att få tag i arbete eller bostad och så hamnade många ”på gatan” och blev utnyttjade i prostitution eller slavliknande kontrakt.
Frälsningsarméns första ledare i Sverige, Hanna Ouchterlony, hade sett att behovet fanns och hur många kvinnliga officerare löste problemen för kvinnorna som for illa genom att låta dem bo i sina egen bostad. Behovet födde drömmen om ett ”Räddningshem”. Kvinnorna kom gråtande av förtvivlan till Frälsningsarméns gudstjänster utan pengar och med dåliga kläder. Så fick Hanna Ouchterlony av en fröken Hilma Nordvall ett startkapital på 1000 kr, som gjorde det möjlig att hyra en femrumslägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm. 
Detta blev det första räddningshemmet i januari 1890.
Men det var ingen lätt uppgift, man fick kämpa med stora svårigheter för att få ekonomin att gå ihop genom gåvor i form av matvaror, kläder och skor. De unga kvinnorna fick också bidra genom att arbeta med sömnad och vävning. Även en tvättinrättning och bokbinderi gav arbete och inkomster till hemmet.
Så började man sälja de tillverkade handarbetena genom ”reseombud”. Det första reseombudet började sina färder på nyåret 1895. Varje resa kunde ta 45 till 60 dagar. Vid avresan var korgarna fyllda av nyttiga artiklar som strumpor, dukar, förkläden och paradhanddukar. Ute i landet gick reseombuden från dörr till dörr för att berätta om verksamheten och försöka sälja så mycket som möjligt. På kvällen hölls ett möte i Frälsningsarméns lokal där man presenterade arbetet vid räddningshemmet. Då låg också varorna vackert ”uppdukade” på bord och mötesbesökarna kunde köpa med sig hem.
I en Landshövdingeämbetets rapport från Västernorrland 1895 står om Frälsningsarmén även om mötesformerna ifrågasattes: … måste man dock skänka densamma sitt erkännande för dess s.k. ”slumverksamhet” eller dess bemödande att söka från ytterligare förnedring rädda de i laster och elände sjunkna inom samhället.”
(ur ”Korsets Färger Bära” del 1 sid. 327-338).
Slumsystrarna på räddningshemmen, som senare grundades på flera platser i landet, var angelägen att ge de unga kvinnorna mänskovärdet tillbaka till kropp, själ och ande. 
De fick inte enbart tak över huvudet och mat för dagen utan fick undervisning i sömnad, vävning, hur man skötte ett hem, att lägga upp en matsedel och sedan duka och laga maten. Allt för att de så småningom skulle kunna ta steget ut i livet, klara sig själva och få ett arbete.
Slumsystrarna försökte att ge den kärlek och fostran som många av dessa kvinnor inte hade fått tidigare. Men man ville också dela med sig av den kristna tron genom att visa Guds kärlek både i ord och i handling.
Posted by admin on 2011/08/31 under På barrikaderna, Socialt, William Booth |
Även den som idag 2011 vandrar en mörk kväll på Whitechapel Road i East End, London kan förstå något av den förtvivlan men också iver som fanns hos William Booth år 1890 när han satte sin sociala plan på pränt. Han hade då sedan 1865 levt och verkat bland folket i östra London. Han hade tagit människorna och situationen så till sitt hjärta och i sina tankar att visionen blivit verklighet i ”The Salvation Army”, Frälsningsarmén. Första Högkvarteret låg just på Whitechapel Road.
Vid denna tid hade H.M. Stanley gett ut berättelsen om sin resa ”i det mörkaste Afrika”, en då till största delen okänd världsdel. Detta gav William Booth idén att jämföra och så tillkom rubriken ”I mörkaste England” men också ”vägen ut”. Booth menade att det engelska samhället led lika mycket som i Afrika fast på annat sätt med social missär, nöd och brister. Människorna behövde hjälp till en dräglig och värdig tillvaro. Han skrev (citat ur kap 2):
”Målet är att åt de utblottade bereda förmåner efter samma måttstock som för en droskhäst i London. Varje droskhäst i London har tre ting: Skydd för natten, foder för magen och arbete, genom vilket han kan göra rätt för sin föda… droskhästens privilegium.
Då han stupar hjälps han upp och så länge han lever har han föda, husrum och arbete. Denna lott, fast anspråkslös, är mer än vad miljoner av våra medmänniskor i detta land har för närvarande. Kan droskhästens privilegium ges åt mänskliga varelser? Jag svarar ja.”
I boken berättas sedan ingående om detta ”åtagande i jätteformat”.
Man ska ge hemlösa mat och logi, men också arbetsförmedling, möjlighet till få arbete i fabriker och verkstäder, t.ex. skomakare och paraplymakare, hushållsbrigad med uppsamling för återvinning av t.ex. tidningar, trasiga korgar och gamla leksaker.
På landet finns motsvarigheter att ge arbetsmöjligheter i jordbrukskolonin med djuruppfödning, mejeri, trädgårdar, fruktodlingar och växthus.
En vision var också att genom emigration starta jordbrukskolonier i andra länder. Frälsningsarmén fanns vid denna tid redan i många länder och det var möjligt att driva denna emigrationsbyrå och vara säker på att emigranterna togs väl om hand i det nya hemlandet.
William Booths plan var mycket omfattande och innefattade en handlingsplan att hjälpa människor i nöd till både kropp, själ och ande. Alltsedan första tiden i London hade han insett att en helhet var nödvändig för att hjälpen skulle ge resultat.
Boken var en stridsförklaring, som blev sin tids bästsäljare och väckte våldsamt uppseende i alla samhällsklasser både lovord och hård kritik. Men efter ett år var upplagan uppe 200 000 ex. och har översatts till många språk. All vinst överlämnades av William Booth till ”Mörkaste England”-planen.
Flera svenska upplagor har utkommit av boken ”I mörkaste England och vägen ut”. Den senaste utkom 1990 i samband med att Frälsningsarméns Socialtjänst i Sverige fyllde 100 år.
Dåvarande territorielle ledaren, kommendör Anna Hannevik skrev: ”Boken kommer inte ut som en minnesbok utan som en utmaning till att i vår tid se möjligheterna och göra något av dem… Jag rekommenderar boken för alla som utifrån vår historia vill förstå något av det vi gör idag.”
Mera finns på http://www.salvationarmy.org.uk/heritage sök på History » Social » In Darkest England
Copyright & foto: Stefan Örtenblad, Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/07/14 under Socialt |
”Hon blev bergtagen av barnen. Snart såg hon bara barn, som sträckte armarna efter sol, mat och kärlek.”
Så beskrivs Anna Janson, som i 40-årsåldern blev slumsyster och arbetade 1896 till 1902 i nödbostädernas Stockholm.
Hon blev den som särskilt drev tanken att göra något under sommaren för alla barn i Stockholm som levde under mycket fattiga och svåra förhållanden.
En senare ”slumchef” överstelöjtnant Gunhild Helander berättade om Anna Janson att hon hade ständigt fullt med barn på sin slumstation, barn som förlorat sina föräldrar eller på grund av olika omständigheter ingen tog hand om. Hon försökte skaffa goda fosterhem, men det fanns alltid några kvar. 
Så 1898 kom hon på den ljusa idén att ta barnen med sig till Rådmansö på sommaren. Rådmansö är en halvö cirka 10 km öster om Norrtälje. Dåvarande slumchefen, överste Elisabeth Liljegren, tyckte att det var ett bra förslag, gav gärna sin tillåtelse och att Anna Jansson skulle ta med sig så många barn som det fanns möjlighet att ta hand om.
Troligen förstod varken Anna Janson eller Elisabeth Liljegren då att detta var början till en lång tradition av ”sommarkollo” på Rådmansö i Frälsningsarméns regi. Det började med en liten röd stuga, senare tillkom större byggnader. Solhem invigdes 1908 och där kunde man ta emot upp till 70 barn.
Efter sin pensionering fortsatte Anna Janson att ta hand om föräldralösa barn först i ett hus just på Rådmansö. Senare flyttade hon in till Norrtälje för att det skulle vara närmare för dem att gå i skolan. Man kan fråga sig hur hon på sin knappa pension kunde klara maten och barnaskaran. Efteråt mindes den äldste pojken i barnaskaran att hon bad mycket och förlitade sig på Guds hjälp. Ofta stod det också en säck mjöl eller potatis eller några andra förnödenheter utanför dörren när man vaknade på morgonen. Annonsen som 1941 tillkänna gav att Anna Janson hade ”befordrats till härligheten” (Frälsningsarméns term för ”död”) var undertecknad av ”Barnen”. Hon hade många, många barn för vilka ”slumsystern” verkligen hade blivit en god och kärlekfull mor.
1911 några år efter Rådmansö började Karlstads slumstation sin barnkoloni i Skattkärr.
I boken ”Korsets Färger bära” del 1 (sid. 349-353) står om sommarkolonierna. När den utgavs 1972 hade Frälsningsarmén 11 barnkolonier, där slumsystrarna kunde ta mot över 800 barn varje sommar.
Detta är en tradition som Frälsningsarmén fortsätter idag med sommarkollo eller mamma-barnläger på många platser i vårt land.
Copyright & foton: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/03/28 under Dokumentärfilm, Socialt |
Refugen skapades i ett samarbete mellan statens Armémuseum och Frälsningsarmén och startade som ett projekt i februari 1986. Sven Wickberg var Refugens ordförande fram till december 1996.
Registrerarna var praktikanter från Dalarö folkhögskola (numera Ågesta folkhögskola) och arbetsplatsen fanns då i Armémuseums förrådslokaler nära Solvalla travbana. Det krävdes individuella anpassningar av datorerna och den förste praktikanten Leif Andersson kunde skriva på datorn med hjälp av hjälm med pekpinne.
Det goda samarbetet med Armémuseum varade i tolv år, bland personalen där fanns särskilt intendent Irma Wallenborg med ansvar för uniformer och styresman Johan Engström, Statens Försvarshistoriska museer.
1 januari 1998 anställdes de åtta registrerarna i stället av Frälsningsarmén och nya uppdragsgivare blev då Hallwylska museet och Riddarhuset.
Tyvärr skedde förändringar 2007 i Försäkringskassans godkännande av Refugens assistentteam och sista november 2007 lades arbetsplatsen ner.
Ingegerd Modig var arbetsledare på Refugen från 1997 till 2007. Hon framhåller att det har varit viktigt för henne att i mötet med de anställda se varje individs möjlighet och behov av utveckling.
Läs hennes resumé i ”Något om Refugen”, klicka på länken Refugen_Ingegerd_Modig
I maj 2006 gjorde Refugen ett länge efterlängtat besök på Armémuseum på Riddargatan i Stockholm.
Just då pågick utställningen ”SPIONER – en utställning om underrättelsetjänst”, som Johan Engström guidade på ett inspirerande och professionellt sätt.Efter visningen blev Refugen bjuden på tårtfest på Armémuseums gård till registrerarnas stora glädje.
Filmen ”En glimt av Refugen” är en produktion av Marklund Film AB från 2006, gjord av Tore Marklund och Monica Marklund.
Copyright & Foton: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/02/01 under Socialt |
I januari 1894 var Frälsningsarméns grundläggare general William Booth på besök i Stockholm. Vid ett av mötena fanns en dövstum kvinna med. Generalen iakttog detta och frågade: ”Vem kan vägleda henne?”
Det visade sig då att bland frälsningsofficerarna fanns en lärarinna, som arbetat med dövspråket. Hon tillkallades, fick vägleda kvinnan och be med henne vid botbänken. Detta blev början till Frälsningsarméns arbete bland döva och synskadade.
Det var kapten Oktavia Wilkens som kunde teckenspråket och snart utvecklades verksamheten. Vid denna tid hade samhället inte några resurser att ställa till förfogande då det gällde andligt arbete på teckenspråk utan behovet var stort. Efter drygt ett år, 1895, bildades en särskild kår för döva och efter några år utvidgades verksamheten att omfatta även blinda.
Frälsningssoldaten Fritz Pousette var både blind och dövstum. Kapten Wilkens hade hjälpt honom att finna en kristen gemenskap i Frälsningsarmén. 1905 blev han frälsningssoldat i Norrtälje och var så fram till sin död 1952. Pousette uttryckte själv att han var en lycklig människa trots sitt svåra handikapp.
Frälsningsarméns dövofficerare hade utbildning i teckenspråket och kunde även tala med de dövblinda genom att teckna i deras hand. De gjorde på många områden en pionjärinsats före det att samhällets tolkar fanns att tillgå. Under resorna ute i landet i de olika distrikten gjordes hembesök, hölls samlingar och gudstjänster som tecknades. På detta sätt bröts också isoleringen för dessa människor som inte kunde höra eller tala med andra. Senare tillkom också andra hjälpmedel genom talböcker och texttelefoner innan IT-tekniken bröt många av dessa barriärer.
Bibeln översattes också till punktskrift. Den höga stapeln på bilden är en enda bibel. Men vilket år togs bilden med överstelöjtnant Signe Holmgren? Det står inte angivet på fotot. Hon var ledare för ”Döv- och blindarbetet” 1918 – 1937 och efterträddes av Agnes Hallberg.
Frälsningsarméns tidning Stridsropet gavs ut som ”taltidning” första gången 1966, klicka på länken http://bootheum.se/2009/09/22/pionjarer-med-taltidning/
Tre ”dövofficerare” som arbetat under senare tid är major Betty Ölmeklint, major Inga-Liz Persson-Stenberg och major Ruth Tufvesson.
Ruth Tufvesson har skrivit ner sin livsberättelse, klicka på länken
http://bootheum.se/2010/06/14/ruth-tufvesson-dovarbetet/
Betty Ölmeklint verkade i Malmö och Skånedistriktet. På bilden till vänster tecknar hon i handen på en dövblind.
Inga-Liz Persson-Stenberg är även efter sin pensionering fortfarande aktiv och kontaktperson i Örebro.
Copyright & foto: Frälsningsarméns Arkiv
Foton 1961: Per-Anders Thunqvist (PAT), Frälsningsarméns Arkiv
