Även den som idag 2011 vandrar en mörk kväll på Whitechapel Road i East End, London kan förstå något av den förtvivlan men också iver som fanns hos William Booth år 1890 när han satte sin sociala plan på pränt. Han hade då sedan 1865 levt och verkat bland folket i östra London. Han hade tagit människorna och situationen så till sitt hjärta och i sina tankar att visionen blivit verklighet i ”The Salvation Army”, Frälsningsarmén. Första Högkvarteret låg just på Whitechapel Road.
Vid denna tid hade H.M. Stanley gett ut berättelsen om sin resa ”i det mörkaste Afrika”, en då till största delen okänd världsdel. Detta gav William Booth idén att jämföra och så tillkom rubriken ”I mörkaste England” men också ”vägen ut”. Booth menade att det engelska samhället led lika mycket som i Afrika fast på annat sätt med social missär, nöd och brister. Människorna behövde hjälp till en dräglig och värdig tillvaro. Han skrev (citat ur kap 2): ”Målet är att åt de utblottade bereda förmåner efter samma måttstock som för en droskhäst i London. Varje droskhäst i London har tre ting: Skydd för natten, foder för magen och arbete, genom vilket han kan göra rätt för sin föda… droskhästens privilegium. Då han stupar hjälps han upp och så länge han lever har han föda, husrum och arbete. Denna lott, fast anspråkslös, är mer än vad miljoner av våra medmänniskor i detta land har för närvarande. Kan droskhästens privilegium ges åt mänskliga varelser? Jag svarar ja.”
I boken berättas sedan ingående om detta ”åtagande i jätteformat”. Man ska ge hemlösa mat och logi, men också arbetsförmedling, möjlighet till få arbete i fabriker och verkstäder, t.ex. skomakare och paraplymakare, hushållsbrigad med uppsamling för återvinning av t.ex. tidningar, trasiga korgar och gamla leksaker. På landet finns motsvarigheter att ge arbetsmöjligheter i jordbrukskolonin med djuruppfödning, mejeri, trädgårdar, fruktodlingar och växthus. En vision var också att genom emigration starta jordbrukskolonier i andra länder. Frälsningsarmén fanns vid denna tid redan i många länder och det var möjligt att driva denna emigrationsbyrå och vara säker på att emigranterna togs väl om hand i det nya hemlandet.
William Booths plan var mycket omfattande och innefattade en handlingsplan att hjälpa människor i nöd till både kropp, själ och ande. Alltsedan första tiden i London hade han insett att en helhet var nödvändig för att hjälpen skulle ge resultat. Boken var en stridsförklaring, som blev sin tids bästsäljare och väckte våldsamt uppseende i alla samhällsklasser både lovord och hård kritik. Men efter ett år var upplagan uppe 200 000 ex. och har översatts till många språk. All vinst överlämnades av William Booth till ”Mörkaste England”-planen.
Flera svenska upplagor har utkommit av boken ”I mörkaste England och vägen ut”. Den senaste utkom 1990 i samband med att Frälsningsarméns Socialtjänst i Sverige fyllde 100 år. Dåvarande territorielle ledaren, kommendör Anna Hannevik skrev: ”Boken kommer inte ut som en minnesbok utan som en utmaning till att i vår tid se möjligheterna och göra något av dem… Jag rekommenderar boken för alla som utifrån vår historia vill förstå något av det vi gör idag.”
Pionjärtidens frälsningssoldater bar ofta röda tröjor med deviser som talade om deras tro.
Idag är lagtröjor eller tröjor med olika texter vanligt förekommande men således inget nytt.
Frälsningssoldaterna var övertygade i sin upplevelse och ville på olika sätt för omvärlden berätta om detta. Texterna var bibelverser eller slagord med en bekännelse.
Den röda färgen, blodets färg på tröjan var typisk för Frälsningsarmén och återkommer i symbolerna, där den talar om tron på Jesus Kristus. Jesus offrade sig själv, gav sitt ”blod” till försoning och frälsning.
Denna upplevelse av förlåtelse och frälsning ville frälsningssoldaterna bekänna genom att bära den röda tröjan och texterna skulle mana flera att följa efter. ”Salvationist” var också en beteckning på en frälsningssoldat, grundat på det engelska ordet ”salvationist”. Det kommer av ordet ”salvation” som betyder räddning, frälsning.
På bildmaterialet finns mest okända personer, men om någon känner igen vem som bär tröjan så ge gärna en kommentar.
På fotografierna finns frälsningssoldater från Norrköping och Malmö.
Men en känd person är Annie Hartelius. Hon kom tillsammans med sin syster Mary och Hanna Gabriel som förstärkning från USA på våren 1883 för att ”hjälpa till med frälsningskriget i Sverige. Återbördades till Förenta Staterna år 1885.” (ur ”De följde en fana”, sid 15-16). Hanna Ouchterlony med sin lilla pionjärtrupp på fyra medarbetare hade ”öppnat eld” i Sverige på Ladugårdslandsteatern den 28 december 1882. Två av de medarbetarna försvann ganska snart, så man kan förstå att systrarna Hartelius var en god förstärkning.
I boken ”Årsringar” (sid. 338 ff) berättar kommendör Sven Nilsson om kårledare i New York. Fyra unga tvätterskor hade blivit soldater i kåren Brooklyn 1. Eftersom de själva hade problem med språket och upptäckte att det fanns massor av svenska invandrare så bad de att få ha möten på svenska. Dessa möten samlade fullt hus och ledde till att man i december 1887 öppnade en skandinavisk kår Brooklyn 3. Där blev de första officerarna, kårledarna, systrarna Annie och Mary Hartelius. Då hade de säkert god erfarenhet av upplevelserna i Sverige.
Det finns en historia bakom ”röda skölden”, den av Frälsningsarméns symboler som idag utöver världen kanske är mest känd. Ett tidigt belägg på att skölden funnits med länge är från 1880 i den första utgåvan av ”Order och reglementen för Fältofficerare” i England. Där fanns en hänvisning till märken, broscher, i form av metallsköldar som frälsningssoldaterna skulle uppmuntras att bära för att visa att de var ”salvationister”. Hur den första skölden var utformad är osäkert, kanske var det en vit metallsköld med röda bokstäver eller utskuren text.
De flesta källor talar om att ”Röda skölden”, så som vi idag känner igen den, började användas av Frälsningsarméns officerare och frivilliga under Första Världskriget. Troligen först som märke på de baracker där Frälsningsarméns folk hade sina förråd.
Som symbol har skölden i uppgift ”att tala om kampen på det andliga slagfältet vilken måste fortgå lika länge som livet självt, och att Gud i Kristus ger oss en Sköld som kan bevara oss till det yttersta”, (från ”All The World”, Frälsningsarméns internationella tidning, juni 1917). Frälsningsarméns officerare inom ”Röda Skölden Brigaderna” uträttade många olika tjänster. Under Första Världskriget fanns bl.a. 250 frivilliga från USA i Frankrike, ”Donut Girls”, som tjänade med att bjuda på varmt te och munkar till trupperna i fält. Men officerarna satte också upp ”första hjälpen stationer”, ordnade med ambulanser, tjänade som själavårdare och fältpastorer, upprättade samlingsplatser för social samvaro och gudstjänster. Mycket av detta sätt att arbeta återfinns idag i Frälsningsarméns katastrofinsatser runt om i världen. Då är fordon och hjälpinsatser också utrustade med ”Röda Skölden” för att man ska känna igen vem som står bakom insatsen. Läs mera http://www.salvationarmy.org.uk/heritage följ länken via “history” till “wartime”.
I många länder idag används ”Röda Skölden” också för att beteckna insatser inom socialtjänsten, på byggnader och material från Frälsningsarmén. Röda Skölden har även blivit den enklare symbolen för att visa tillhörigheten hos frälsningssoldater och officerare. Men ”Röda Skölden” på skjortor och tröjor har inte ersatt den klassiska uniformen, som fortfarande är frälsningssoldatens klädsel i offentliga och högtidliga sammanhang. Röda Skölden ersätter inte heller emblemet ”the Crest”, som tydligare visar på Frälsningsarméns teologi och kristna tro. Mer om emblemet på http://bootheum.se/2010/01/18/bibeln-i-fralsningsarmen/
I Frälsningsarméns internationella ”Year Book 2011” (sid. 35) berättas om ”Blå Skölden gemenskapen”. Det är en sammanslutning för brittiska salvationister som är poliser. Det förbundet grundades 1974 och för att hjälpa den enskilda polismannen att klara av utmaningarna som särskilt finns i det yrket.
Den Röda Skölden anknyts till även i andra sammanhang inom Frälsningsarméns verksamhet. I många länder inom den engelsktalade världen kallas Frälsningsarméns årliga stora sociala insamling för ”Red Shield Appeal”.
För många frälsningsarmémusikanter är musikstycket ”Röda Skölden” välkänt och ofta spelat i friluftsmöten och marscher. Lyssna påhttp://youtu.be/XKv30lQ2hJM
Kanske är det så att den tillfälliga ”Röda Skölden” nu har blivit så väl känd och uppskattad därför att den är bärare av historien om medmänsklighet och gudomlig kärlek hos många okända hjältar, som ställde upp för sina medmänniskor under de mörka krigsåren på 1900-talet.
”Under de sista åren af åttiotalet var vanligtvis alltid någon officer antingen i fängelse eller också under ständigt åtal, ledande till orimligt höga böter. Dessa tilltogs vanligen så höga som möjligt.” Så skriver pionjärerna Emanuel Hellberg och Herman Lagercrantz i boken ”10 ÅRS FÄLTTÅG”, som utkom 1893, den första boken om Frälsningsarmén i Sverige. I kapitel 8, som har rubriken ”Förföljelser och fängelse”, kan man läsa hur Frälsningsarmén utsågs ”till en slags allmän syndabock, på vilken lagts skulden för allt ofog, som bedrivits i staden.”
Frälsningsofficerarna, oftast unga ledare, fick bära skulden för det som fridsstörarna orsakade. Det berättas också om andra som på väg hem från krogarna i sitt berusade tillstånd sjöng och skrålade Frälsningsarméns sånger och då fick Frälsningsarméns ledare skulden för oron som spreds.
”Herrens Klara”, kapten Klara Hall blev den andra.
Hon hade inte iakttagit ett mötesförbud i Strömstad och fick därför åtta dygns fängelse i Uddevalla. Myndigheterna hade på många platser satt en tidsgräns för hur länge på kvällen ett möte fick hålla på. Om man inte slutade vid denna tid blev det böter eller som för Klara Hall fängelse.
Men hon skickade rapporter till Stridsropet, att hon trots umbäranden var lycklig, även tidigare hade hon lärt sig försakelse och att många bad för henne.
I ”10 ÅRS Fälttåg” görs följande uppräkning av de officerare som varit inspärrade i fängelse: Augusta Härnström 41 dygn, Jim Toft och Charles Källström 33 dygn vardera,
E. Hellberg 30 dygn, E. Esk, A. Rosenberg och Anna Karlsson 23 dygn vardera, Emma Erikson 20 dygn,
Th. Janson, Ida Ågren, Augusta Sandberg, Anna Engberg, J. Sundkvist, P. Thunell och E. Richter 13 dygn vardera, O.F. Sandberg 11 dygn, Hildur Karlsson 9 dygn,
H. Apelkvist, Klara Hall, Annette Anderson, F. Huzelius, K Dufberg, A. Bolander och Selma Sundin 8 dygn vardera samt 7 andra sammanlagt 64 dygn. Detta summeras till en tid av 1 år 3 månader och 7 dagar. Men sedan konstateras att denna tid skulle varit dubbelt så lång om inte flera mycket stora bötesbelopp blivit av ”konungen efterskänkta”. Emanuel Hellberg, en av författarna, tillhörde alltså själv denna grupp som fick sitta i fängelse.
Läs mera om honom länk http://bootheum.se/2010/09/27/emanuel-booth-hellberg/
Boken ”Korsets Färger Bära” del 1, sid. 125 – 158, har fakta och klipp från Stridsropet i kapitlet ”du förde oss in i fängelse…”.
Dessa skildringar från pionjärtiden talar om motstånd och oförståelse för denna nya kristna rörelse. De personliga citaten berättar hur Frälsningsarméns officerare, oftast mycket unga människor i tjugoårsåldern, visade stort mod. Men det var ett nytt sätt att föra ut budskapet och annorlunda för den svenska traditionen. Att många kvinnor var ledare väckte troligen också misstro.
Det som slutligen gjorde slut för förföljelser och fängelsestraff var att kungen Oscar II upphävde de lokala myndigheternas beslut. Frälsningsarméns folk höll särskilda bönemöten för kungen, hans hus och rådgivare på kungens födelsedag den 21 januari 1889. Denna bönekedja och många andra uttryck för orättvisan i förföljelserna gav resultat och i maj samma år kom beslutet.
Copyright & foto: Stefan Örtenblad, Frälsningsarméns Arkiv
Emanuel Hellberg fick tillnamnet Booth genom giftermålet med William och Catherine Booths yngsta dotter Lucy. Hellberg hörde till dem som tidigt blev gripna av den unga Frälsningsarmén.
Lyssna till Kommendör Sven Nilssons intressanta och gripande berättelse om hans liv under den ”Historiska Vandringen ” på Norra begravningsplatsen i Solna i maj 2009.
Emanuel Hellberg var också en av de frälsningsofficerare som fick sitta i fängelse då Frälsningsarmén var ifrågasatt och officerarna fick ta de straff som egentligen borde lagts på fridstörarna och sabotörerna under den första tiden. Hellberg blev dömd till 40 dagars fängelse i Visby men fick komma ut efter 30 dagar.
Tillsammans med hustrun Lucy Booth-Hellberg var han ledare i Indien, Frankrike och Schweiz.
Hans kroppliga hälsa bröts ner av tuberkulos och han slutade sitt liv endast 45 år gammal 1909 på en genomresa i Berlin. Men han hann utföra ett stort och viktigt arbete bl.a. som författare, tolk, administratör och ledare .
Det finns också många sånger i Frälsningsarméns Sångbok där han är medförfattare och översättare. Han använde sin begåvning och utbildning i Guds och Frälsningsarméns tjänst.
Copyright & foto: Stefan Örtenblad
Frälsningsarméns Arkiv
“Det har inte varit möjligt att följa Ester Petterssons väg i detalj: dagarna då hon fördes nedbruten till Pelantoengan, där kamraters vård förde henne tillbaka till livet, kampens dagar, då hon måste lära sig fullgöra sitt arbete med endast en arm i behåll, dagarna och månaderna i koncentrationslägret, då hon förvandlade umbärandets tid till tjänst för medmänniskor i denna obeskrivliga nöd.”, så skriver Sigfrid Wikfeldt i boken Frälsningsarmén i Världsmissionen.
Första bilden visar Ester Petterssons pass under ockupationstiden. Utan tvekan var Ester Petterssons liv fyllt av dramatik men också av en kärlek från Gud till medmänniskorna och då särskilt till de som drabbats av spetälska.
Ester var utgången från kåren i Kalmar 1911 och reste efter utbildningen till frälsningsofficer direkt till Java i januari 1912. Där kom hon in i ett mycket krävande arbete som nära nog tog hennes liv. Men hon överlevde och sedan blev det tio år på två olika spetälskesjukhus med flera hundra patienter. Efter en viloperiod i hemlandet beslöt hon sig för att ta sjuksköterskeexamen, studier som tog tre år. Hon sändes då som operationssköterska till doktor Wille, en legendarisk missionsläkare i Indonesien och efter det blev det ytterligare studier i Amsterdam. Detta gav henne större möjligheter och hon fick ansvar för spetälskesjukhus på både Java och på Sumatra.
När hon några år senare åter skulle få möjlighet att komma hem för en tids vila pågick Andra världskriget och den den då holländska kolonin ockuperades av Japan. Istället för vila fick hon koncentrationslägrets mörka erfarenhet, se fotot med hennes fångnummer.
Då lägren efter krigets slut öppnades snappade Stockholms-Tidningen upp hennes namn och hederstiteln ”Javas ängel” gick genom de svenska tidningsspalterna. Som ett under hade Ester Pettersson räddats undan döden bakom taggtrådarna.
Även efter krigets och ockupationens slut gav hon ytterligare en period på Java innan hon som brigadör pensionerades 1949.
Detta år fick hon också av dåvarande drottningen av Nederländerna, Juliana, en hög utmärkelse för sitt osjälviska arbete.
Copyright & foto: Stefan Örtenblad,
Frälsningsarméns Arkiv
Be the First to Comment 
Även den som idag 2011 vandrar en mörk kväll på Whitechapel Road i East End, London kan förstå något av den förtvivlan men också iver som fanns hos William Booth år 1890 när han satte sin sociala plan på pränt. Han hade då sedan 1865 levt och verkat bland folket i östra London. Han hade tagit människorna och situationen så till sitt hjärta och i sina tankar att visionen blivit verklighet i ”The Salvation Army”, Frälsningsarmén. Första Högkvarteret låg just på Whitechapel Road.
Vid denna tid hade H.M. Stanley gett ut berättelsen om sin resa ”i det mörkaste Afrika”, en då till största delen okänd världsdel. Detta gav William Booth idén att jämföra och så tillkom rubriken ”I mörkaste England” men också ”vägen ut”. Booth menade att det engelska samhället led lika mycket som i Afrika fast på annat sätt med social missär, nöd och brister. Människorna behövde hjälp till en dräglig och värdig tillvaro. Han skrev (citat ur kap 2):
Man ska ge hemlösa mat och logi, men också arbetsförmedling, möjlighet till få arbete i fabriker och verkstäder, t.ex. skomakare och paraplymakare, hushållsbrigad med uppsamling för återvinning av t.ex. tidningar, trasiga korgar och gamla leksaker.
