Frälsningsarméns grundare William och Catherine Booth fostrade sina barn med stor kärlek och tillgivenhet. Fastän barnen från sina tidigaste år på olika sätt blev involverade i verksamheten sågs det också till deras personligheter.
Emma föddes 1860 som deras fjärde barn och andra dotter. Själv jämförde sig Emma med sin äldre syster, som också hette Catherine och i mycket tidiga år visade sig vara en god talare och ledare. Emma ansåg sig inte lika duktig men redan som tonåring fick hon tala inför en stor publik och endast 19 år gammal blev hon Rektor för Officersskolan, den första utbildningen för kvinnor.
1888 gifte sig Emma med major Frederick Tucker, son i en inflytelserik brittisk familj i Indien. Liksom de övriga svärsönerna antog Tucker också Booth som tillägg till sitt efternamn. Frederik Booth-Tucker var en mycket visionär ledare och försökte både under sin tid med tjänst i Frälsningsarmén i Indien och senare i USA förverkliga de tankar som William skrivit om i den sociala planen: ”I mörkaste England och vägen ut”. För att hjälpa människor till en bättre social tillvaro så måste de ha ett arbete och Booth-Tucker ivrade för lantbrukskolonier.
Trots Emmas tidvis vacklande hälsa deltog hon mycket engagerat i verksamheten, särskilt under åren i USA, dit makarna blev utsända för att återupprätta Frälsningsarméns rykte efter det att brodern Ballington och hans maka Maud försökt att lämna den internationella rörelsen och bilda en egen gren. Kommendör Frederik och Konsuln Emma Booth-Tucker blev mycket respekterade och omtyckta i USA och makarna reste ofta var för sig för att nå så många platser och människor som möjligt. Vid denna tid i början av 1900 talet hade familjen utökats och de hade fått nio barn, men tre dog som spädbarn. Som flera i Boothfamiljen var Emma poet och musikalisk. I Frälsningsarméns svenska sångbok finns två av hennes sånger: nr 670 Jag vill gå med glädje på min Herres bud, skriven 1895 och nr 492 Himmels glädje och musik har fyllt mitt hjärta, skriven 1896 Båda dessa sånger är tonsatta av maken.
Under en av resorna i USA 1903 inträffade den svåra tågolyckan där Emma endast 43 år gammal omkom och lämnade en förtvivlad make och deras sex små barn. I hans gripande begravningstal återgivet i boken ”Booth-Tucker” av F.A. Mackenzie (1934) framkommer deras stora kärlek med också hur deras liv varit präglat av överlåtelsen i arbetet för människors hjälp och räddning.
Efter en tid flyttade Frederik Booth-Tucker med barnen tillbaka till England där han återupptog sitt arbete som sekreterare för Indien. Efterträdare i USA blev då Emmas yngre syster Evangeline Booth.
Scenen är Värnamo 1878. Vem är hon, kvinnan, som sitter där under lyktans bleka sken, lite stram, andaktsfull och intensivt lyssnande?
Hanna Cordelia Ouchterlony hade fått en god men kanske lite ovanlig uppfostran, född den 14 september 1838 som äldst i syskonskaran. Släkten Ouchterlony härstammade från Skottland. Pappan Fabian Constantin Ouchterlony hade läst juridik och fått tjänst i Småland, där han köpte gården Norrhorja i närheten av Värnamo. Han titulerades sedan häradshövding. Hans fru Hilda beskrevs som en sällsynt kvinna med mycket av godhet och tålamod också mot de som hade det svårt. Hanna var en tänkare, ville hellre läsa än leka och tog gärna hand om sina yngre syskon. Genom kontakter vistades hon i Finland och arbetade också i en familj i Stockholm. Men när hon efter sju år i huvudstad kom hem till föräldrarna beslöt hon att stanna hemma. Familjens ekonomi behövde också tillskott. En bokhandel i Jönköping skulle öppna filial i Värnamo och Hannas glädje över böcker gjorde henne nu till en mycket engagerad bokhandlerska. Till långt in på nätterna satt hon uppe och läste. En annan glädje under denna tid var de baler dit hon blev bjuden. Men mer och mer förändrades denna känsla till tomhet och hon drogs till kristna sammankomster. Hon lyssnade till präster och predikanter, men fick inte de svar hon önskade. Hon sökte själv i Guds ord och andra böcker. När hon läste Sören Kierkegaards böcker påverkade dessa henne mycket. Hela livet från det att hon tog hand sina småsyskon hade ett varmt hjärta för barnen, syskonbarn i familjen och andra. Hon samlade också en skara barn för undervisning i en söndagsskola, men försökte även hjälpa dem på andra sätt.
När man i Laura Petris bok ”Hanna Cordelia Ouchterlony” läser om hennes bakgrund, så framkommer bilden av hur hennes pappas känsla för det rätta i juridiken präglat henne, men också det goda modershjärtat som stod henne så nära. Hon var mycket bedrövad när mamman dog 1873 och hon fick ta ett större ansvar för pappan och familjen.
Hanna var 40 år gammal 1878 när hon genom ett besök hos familjen Billup först fick möta den unge engelske predikanten. Det verkar som att detta öppnade något helt nytt för henne. Hon upplevde att här fanns den helighet som hon själv så länge sökt. Här fanns något som mötte hennes längtan efter frid och inre glädje. Så började här något nytt för Hanna Cordelia Ouchterlony, men också för Sverige då Frälsningsarmén fyra år senare – den 28 december 1882 – tågade in i huvudstaden. Mera om Den 28 december – klicka på länken http://youtu.be/pN6H3a84y90
Bilden, tecknad av Gunnar Widholm, illustrerar samlingen i Värnamo nybyggda stationshus. Den engagerade talaren är den 22-årig Bramwell Booth, som fått inbjudan att komma till Sverige för att vila upp sig hos familjen Billups. J.E. Billup var entreprenör vid järnvägsbygget Halmstad – Nässjö. Mannen bredvid Bramwell Booth är tolken en skotte vid namn William Duncan. Han arbetade just då på en bank i Värnamo. Industrialismen hade gjort sitt intåg i landet. Kommunikationerna eller med ett modernare ord – logistiken, hade tidigare varit ganska dålig. Man hade inte ens gemensam tid i Stockholm och Göteborg, hur skulle man då kunna göra upp tidtabeller för tågen, som skulle trafikera den nya järnvägen. Men en ny tid hade brutit in och banade ”vägen” för nya kommunikations sätt bokstavligen och för nya andliga rörelser. Läs mera om Bramwell Booth & Värnamo – klicka på länken http://bootheum.se/2010/01/25/bramwell-booth-varnamo/
Många epitet skulle kunna sättas över Flora Larssons liv: berättare, poet, internationalism, rötter i Sverige, missionärsbarn och frälsningsofficer. Men för många i vårt land är hon nog främst känd genom sina bönepoem i bl.a. böckerna ”Ett ögonblick, Herre”, ”Oss emellan, Herre” och”Vänd mot Dig, Herre”. När de böckerna utkom på svenska blev de oerhört populära och såldes snabbt slut. Dikterna – bönerna – har citerats och lästs både enskilt och offentligt i många sammanhang, i gudstjänster och kvinnomöten som hemförbundet. Flora Larssons sätt att skriva är djupt, eftertänksamt men samtidigt mycket vardagsnära. Hennes ”hemspråk”, som författare är engelska, men böckerna finns översatta till bl.a. svenska, finska, holländska, tyska och norska (över 50 000 ex sålda i Norge).
Flora föddes 1904 in i ett internationellt sammanhang, föräldrarna var frälsningsofficerare och arbetade då i Sydamerika. Hennes far, Alfred Benwell, var engelsman och hennes mor, Mathilda Bydén, hade lämnat sitt hemland Sverige redan 1892 för att arbeta som missionär i Sydamerika. Själv räknades Flora som ”utgången” från Tempelkåren i Köpenhamn, eftersom familjen då bodde i Danmark där hennes far var chefsekreterare. Som ung frälsningsofficer arbetade hon i Paris och i London. Svenskättlingen Sture Larsson, son till kommendör Karl Larsson, blev hennes make 1934. Vigseln mellan Flora Benwell och Sture Larsson hölls i London och vigselförrättare var dåvarande stabschefen (Frälsningsarméns näst högste internationella chef) kommendör Henry W. Mapp. Tillsammans arbetade makarna först i England, Sverige och Danmark, sedan många år i Sydamerika, Chile och Argentina, tillbaka till Danmark, Frankrike, ledare i Finland och i Norge. Sture Larsson sista tjänst, före pensioneringen 1974, var som Internationell sekreterare. Endast några månader därefter slutade hans hjärta slå och Flora blev änka. Så pensioneringstiden innebar för henne många möjligheter att reflektera över ett innehållsrikt liv och tid till författarskap. Flora och Sture hade tre barn. Äldste sonen David dog endast sju år gammal i Stockholm och är begravd på Haga Norra begravningsplats i Solna. De två andra barnen blev frälsningsofficerare med internationella uppdrag. Dottern Miriam Frederiksen har arbetat bl.a. i Danmark, Norge och London. Sonen John Larsson valdes 2002 till Frälsningsarméns högste ledare, general. Även han är författare men kanske främst känd som kompositör till musikaler och sånger. John Larsson och hans fru Freda var territoriella ledare i Sverige 1996-99.
En annan av Flora Larssons mycket uppskattade böcker är ”Mina bästa män är kvinnor”, originalet utkom 1974 och översattes redan samma år till svenska. Rubriken, ett citat som tillskrivs William Booth, ger en förklaring till boken. Hon skildrar ett femtiotal kvinnliga salvationister från många olika länder och i de berättelserna ger hon samtidigt en viss analys av kvinnans ställning i Frälsningsarmén.
Flora Larssons liv var en resa till många länder och folk, men det som vi särskilt fått ta del av genom hennes författarskap är hennes inre resa, samtalen mellan henne och Herren, uppriktiga, humoristiska och allvarliga samtal.
Copyright & foton: Frälsningsarméns Arkiv Faktamaterial ur Stridsropet nr 1, 1982, intervju/artikel skriven av Karin Dahlberg.
Kommendör Sven Nilsson inleder:
Major Ingvar Fallström är en pensionerad Frälsningsofficer, som trots kroppsliga problem har livslågan brinnande. Han har skrivit en livsberättelse om sin fru Stina, som avled 1991. Berättelsen är av mig betitlad ”Ett levande liv”, ty det är det som skildras.
Sång nr 615 i Frälsningsarméns Sångbok, Korsfararsången, har en rad där det står ”Strid och möda blir med honom (Kristus) heligt äventyr”. Det är ett heligt äventyr Ingvar Fallström beskriver.
Ur del 1 – Barn- och ungdomstiden: Stina föddes i Västra Ämtervik, som ligger cirka 15 kilometer söder om Sunne. Mitt över sjön Fryken ligger Östra Ämtervik med gården Mårbacka som var Selma Lagerlöfs födelseplats och boplats. Stina och Selma skulle mötas. Stina växte upp i Sunne. Hennes fostermor, Astrid Olofsson, var engagerad i Frälsningsarmén… Det blev naturligt för Stina att komma med… När åldern var inne invigdes hon till ”solstråle”. De heter ju numera miniorscouter. Men att kallas solstråle passade bra för Stina. Läs hela – klicka på länken - Stina_Fallström_Barn-och Ungdomstiden_Del_1
Ur del 2 – Livet som frälsningsofficer: Stina fanns med i de flesta arrangemang för ungdomar som anordnades i divisionen…
Tonåringarna reste på somrarna ut på evangelisationsresa som ”Korsfarare”. De spelade och sjöng samt vittnade om sin tro på Jesus… Ett år var de i norra Sverige, bl.a. Kiruna, och Rovaniemi i Finland. Stina var ett stort stöd på dessa resor. Hon fick många tillfällen att samtala privat med ungdomarna om deras andliga liv. Hon visar glad ett foto från Kiruna där man ser över 20 unga flickor och pojkar i röda rockar och blusar och alla har skyddshjälm på huvudet. De hade fått åka ner i gruvan för att se hur det är att vara gruvarbetare.
Läs hela – klicka på länken - Stina_Fallström_Livet_som_frälsningsofficer_Del_2
Ur del 3 – Order till USA: Bay Ridge kår (USA)… Stina tyckte att man skulle starta ett ”kvällshemförbund” också. Många yngre damer kom då. De engagerade sig själva i programmet också. En var florist, hon talade om blommor. En annan logoped och hon gav goda råd om fötter. En tredje hade en skönhetssalong. Stina blev försökskanin den kvällen. Ansiktet smetades in med vit kräm för att behandlas. Ingvar kom just in för att hälsa på medlemmarna. Han såg inte att det var Stina som satt där insmord, utan frågade om de sett till Stina någonstans. Damerna hade svårt att hålla sig för skratt, men Stina kunde ”hålla masken”. Hon älskade gruppen av unga kvinnor som var så kreativa. Läs hela – klicka på länken – Stina_Fallström_Order_till_USA_Del_3
Ur del 4 – Nya Order i Sverige: Tal av Stina i närradion: Ett bibelord, som jag tycker mycket om ”Glädjen eder i Herren alltid, åter vill jag säga Glädjen er.”… Låt mig berätta om en spårvagnsresa här i Göteborg… Då jag kom in på spårvagnen märktes den glada och fina stämningen där. Spårvägsföraren hade den här dagen tagit som sin uppgift att glädja sina passagerare. När han ropade ut hållplatsnamnen, hade han extra kommentarer också. ”Skolgatan – här har vi den lyckliga gatan”. Han tänkte väl på barn- och ungdomsåren. Jag tittade ut och såg då Frälsningsarméns Första kår, som låg där i hörnet på Skolgatan. … Min tankeverksamhet kom igång. Visst fick jag börja vandra på ”Lyckliga gatan” i tidiga barndomsdagar… Denna glädje har fördjupats under de många åren sedan dess, därför att han som frälste mig har varit med på min vandring. Läs hela – klicka på länken – Stina_Fallström_Nya_Order_i_Sverige_Del_4
Året var 1907. William Booth, Frälsningsarméns grundare, använde sig för att nå ut av den tidens ”sociala media”. Han tog bilen som hjälpmedel och genomförde flera bilkampanjer i England. Han var då inte bara en karismatisk talare utan såg sina åhörare och greps också i sitt inre av de intryck denna resa gjorde. Vid hemkomsten uttryckte han till sina kvinnliga medarbetare ett stort bekymmer över kvinnornas situation ute i landet. Många kvinnor och även deras barn levde ”på gatan” i stor utsatthet och fattigdom. Florence Booth blev den som fick uppdraget. Florence, född Soper, hade i sin ungdom varit pionjär i Paris. Hon var då medarbetare till Catherine Booth, William och Catherine Booths äldsta dotter, som i Frankrike kallades Marskalken. Några år senare gifte hon sig med Booths äldste son, Bramwell, som vid denna tid var Frälsningsarméns internationelle stabschef.
Så 1907 räknas som ett särskilt avstamp för den viktiga verksamheten med kvinnor som ledare och för kvinnor först i England. Historien skriver att i ”brist på ett bättre namn” började grupperna att kallas ”Home League”. Man ville utveckla ett förbund för kvinnorna med deras intressen och behov i centrum. Kvinnogrupperna och deras verksamhet spreds över världen och finns idag i överallt där Frälsningsarmén arbetar. I Sverige startade ”Hemförbundet” år 1927 och första nationella sekreteraren blev Emilia Boivie, som tidigare tillsammans med sin man Carl under många år varit missionär i Indien. Hemförbundsgrupperna var framgångsrika, hade och har fortfarande veckosamling på många frälsningsarmékårer.
I mitten av 1990-talet började man mer och mer internationellt att utöka kvinnoverksamheten att omfatta även andra typer av kvinnogrupper och då infördes sammanfattningsnamnet ”Women’s Ministires”.
Men detta namn var svårt att finna en bra och tydlig svensk översättning på varför den dåvarande ledningen för kvinnoarbetet i Sverige/Lettand 1997, kommendör Freda Larsson, överste Berit Nilsson och major Ingrid Albinsson, beslutade att anta paraplynamnet ”Hem & Familj”.
100års jubileet 2007 markerades bl.a. genom att en nydesignad svensk logotyp togs fram. Symbolen syftar på den världsvida gemenskapen i kvinnogrupperna. På kongressen högtidlighölls också jubileet i ett stort kvinno/frukostmöte i Immanuelskyrkan, Stockholm. En uppskattad talare var då journalisten Ingela Agardh.
Varför kvinnoarbete i vår tid? Därför att det fortfarande finns oändligt många kvinnor som behöver stöd, vägledning och uppmuntran precis som när William Booth reste runt i sin öppna bil 1907. Det behövs i vårt land men framför allt globalt. Frälsningsarmén räknar idag internationellt att i ”Women’s Ministries” finns 639 645 medlemmar (Year Book, Jan 2010). Medlemmarna i Frälsningsarméns kvinnoarbete är internationellt den näst största gruppen i antal efter antalet frälsningssoldater.
Kvinnogruppernas uppgift brukar presenteras i fyra punkter. Den första är att i gemenskapen hjälpa kvinnorna att se sina möjligheter och att utveckla deras inflytande inom familjen, i arbetslivet och i samhället. Att genom undervisning medvetandegöra dem om hur vi idag kan möta olika behov – kroppsliga behov till bättre hälsa, själsliga behov att se sitt eget värde och hitta balans i tillvaron. Men också att möta det andliga behovet att finna en tro att leva på, en tro på Jesus Kristus. Och det fjärde att vara beredd till tjänst för andra genom praktisk handling och i ”Hjälpande Handen Projekt” för Tredje världen. I en kortare devis önskar man att bygga livet och hemmet på Bibelns grund. Detta motto återfinns internationellt i många länder med en bild på deras sätt att ”bygga hemmet”. Logotypen i svart/vit är från ett fjärran territorium Papua Nya Guinea.
Foton: Frälsningsarméns Arkiv och Bo Albinsson Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
I samband med utställningen “Historia som utmaning och inspiration 1911 & 2011” hölls på Torekällberget i Södertälje ett föredrag om Christina Sandberg “Seklets Södertäljebo”, en titel som hon fick genom en omröstning i Länstidningen.
De tre inbjudna talarna Anna Bohman, Eva Kleman och Ingrid Albinsson anknöt till hennes intressen och livsgärning.
Anna Bohman är ordförande i Södertälje kommuns kulturnämnd men också representant för S-kvinnorna, där Christina Sandberg var aktiv. Hon var både S-kvinnornas och Frälsningsarméns fanbärare.
Eva Kleman, överste och nu sektionschef för Frälsningsarméns programsektion, var litteratursekretare och ansvarig för Frälsningsarméns tidning Stridsropet, bl.a. under de år då Christina Sandberg förmedlade tidningar till människorna utanför varuhuset.
Frälsningsarméns kvinnoarbete i Södertälje, Hemförbundet, var Christina Sandberg ledare för från 1983 till slutet av 1990-talet. Under den tiden blev major Ingrid Albinsson territoriell sekreterare för kvinnoarbetet i ”Hem & Familj” och mötte henne.
De tre anförandena tog var sin utgångspunkt i Christina Sandbergs liv, kvinnogärningen som gjorde skillnad för många genom sitt engagemang och sin lyhördhet för andras behov, som slutade med att hon önskade “Guds välsignelse”.
En av de närvarande denna kväll var Christinas son Jan Sandberg. Han har gjort en sammanställning av foton från olika skeden i sin mammas liv och även skrivit ner texten i hennes berättelse. Titeln ”En ängel utanför Åhléns” bygger på alla åren från 1965 till 2008 då Christina Sandberg fick en speciell plats hos många södertäljebor genom alla kontakterna och samtalen utanför varuhuset mitt i centrum.
För att läsa berättelsen – klicka på länken En_Ängel_utanför_Åhléns_av_Jan_Sandberg
När Christina Sandberg slutade sitt liv 2009 skrev Länstidningen i Södertälje en särskild artikel om henne:
“Inför millennieskiftet hade LT en omröstning där läsarna fick säga sitt om vem de ville se som 1900-talets Södertäljebo. I konkurrens med namn som Björn Borg och Hasse Tellemar vann Christina Sandberg en mycket överlägsen seger. Ödmjukt tog hon emot LT:s uppvaktning med beskedet om utmärkelsen och ville först inte tro att hennes insats gjort ett så djupt intryck på läsarna.” Hela artikeln http://lt.se/nyheter/1.105443-seklets-sodertaljebo-har-avlidit
Foton: Privat, Jan Sandberg
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Frälsningsarméns pionjärer i Sverige var till stor del mycket unga kvinnor som blivit gripna av budskapet om Jesus Kristus. Men de var också villiga att ge sig till nya platser och ta nya utmaningar för att möta människors behov både till kroppen och också själen.
En av dessa unga kvinnor var kapten Hildur Karlsson. Hon var den första kårledaren i Halmstad men också dömd som första kvinnliga fånge i Sverige till nio dagars fängelse i Halmstad. Bilden är från Stridsropet 1888.
Men trots motgångar och svårigheter fortsatte kapten Hildur Karlsson sitt engagemang och arbete som frälsningsofficer och kåren växte.
Många människor blev gripna av Frälsningsarméns sätt att verka och många blev frälsningssoldater.
Bland dessa unga var Elin Samuelsson som flyttat från Tingsryd och genom familjen där hon arbetade blev berörd av ett bönemöte i det hemmet.
Några år senare blev bagaren Carl Hemberg frälsningssoldat. Han bar gärna sin röda tröja under det vita bagarförklädet och ses på den större bilden tillsammans med sina bagarkollegor som också var frälsningssoldater.
Om inte de första pionjärerna, de unga kvinnorna, varit så frimodiga och uthålliga att t.o.m. gå i fångelse hade livet säkert gestaltat sig annorlunda för många som idag är engagerade i Frälsningsarmén.
Denna pionjärverksamhet i Halmstad är också grunden i det som major Ingrid Albinsson i år har nedtecknat under rubriken “Kvinnor och tro”.
Läs hela berättelsen genom klicka på länken Tre_generationer
Copyright & foto:
Stefan Örtenblad och privat,
Frälsningsarméns Arkiv
Read the First Comment 
Frälsningsarméns grundare William och Catherine Booth fostrade sina barn med stor kärlek och tillgivenhet. Fastän barnen från sina tidigaste år på olika sätt blev involverade i verksamheten sågs det också till deras personligheter.
Som flera i Boothfamiljen var Emma poet och musikalisk. I Frälsningsarméns svenska sångbok finns två av hennes sånger: nr 670 Jag vill gå med glädje på min Herres bud, skriven 1895 och nr 492 Himmels glädje och musik har fyllt mitt hjärta, skriven 1896 Båda dessa sånger är tonsatta av maken.
Frälsningsarméns kvinnoarbete i Södertälje, Hemförbundet, var Christina Sandberg ledare för från 1983 till slutet av 1990-talet. Under den tiden blev major Ingrid Albinsson territoriell sekreterare för kvinnoarbetet i ”Hem & Familj” och mötte henne.
