Posted by admin on 2012/02/13 under Frälsningsofficerare, Internationellt | 
En av de svenska frälsningsofficerarna, som blev uttagna att ge tjänst i Frälsningsarméns Efterkrigshjälp, var dåvarande majoren Bertil Thyrén.
Han skrev då dagboksanteckningar som skildrade svårigheterna och nöden som mötte dem som försökte att göra en insats efter Andra Världskriget. Frälsningsarméns folk blev sända till flera olika fronter, men här skildras Finnmarken i Nordnorge.
Det är överstelöjtnant Bertil Thyréns son, Hans Thyrén, som har renskrivet dagboksanteckningarna. Klicka på länken Minnen_från_Finnmarken 1945_Bertil_Thyrén
För att beskriva de svenska insatserna i Efterkrigshjälpen utkom 1986 boken ”Ansvar över Gränserna”. Kommendör Sven Nilsson var då ledare för Frälsningsarmén i Sverige och skriver i förordet till boken bl.a. ”Sverige var en fristad under andra världskriget. Även om grannländerna fick utkämpa svåra år av ockupation och krig kom vårt land aldrig med i kriget. Hotet fanns där och verkningarna av kriget gjorde sig påminda. Militärinkallelser, ransoneringar, flyktingströmmar och gränsintermezzon var sådant som satte djupa spår i nationen. Frälsningsarmén hade att anpassa verksamheten efter rådande förhållanden. Den manliga delen av officerskåren var decimerad på grund av täta militärinkallelser. Officersskolan och en hel del kårlokaler var tid efter annan upptagna av krigsmakten. Trots detta var Frälsningsarméns aktivitet hög. Initiativ togs till kontakter med militära förband och frälsningssoldaterna närvaro vid soldataftnar och liknande uppskattades mycket. I skuggan av kriget började förhoppningen om fred att anas och initiativ togs till att organisera en efterkrigshjälp…
Berättelsen om efterkrigshjälpen är ett stycke dramatisk arméhistoria som speglar hopp i tragiska situationer. Det är berättelsen om hur det spirade något nytt som trotsade all förödelse.
Konstnären Olle Hjortzberg skapade ett exlibrismärke och ett välgörenhetsmärke som såldes till förmån för efterkrigshjälpen.”
Överstelöjtnant Bertil Thyrén hade som frälsningsofficer många olika tjänster bl.a. i Estland och Finland. I mitten 1960-talet var han chef/sekreterare för manliga sociala arbete.
Han var mycket språkkunnig och i Frälsningsarméns Sångbok finns Albert Orsborns sång ”Vår Frälsare kom för att lösa var själ” (nr 452) översatt av Bertil Thyrén.
Texten i kören (refrängen) till denna sång är också representativ för det som efterkrigsarbetet stod för:
Om kärlekens glöd jag är äger, säg, bor då din ande i mig?
I handling och ord låt din vilja bli spord.
Gud fyll mig med kärlek från dig!
© Foton: Stefan Örtenblad & Per Anders Thunqvist (PAT)
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/12/12 under Frälsningsarmén på frimärke, Internationellt |
Att frimärken kommunicerar har många användare tagit vara på när man beslutat vilket frimärke man ska sätta på brevet eller vykortet till en speciell mottagare. Språket är ibland kanske lite sofistikerat eller kräver en viss uttolkning. Men en del frimärksutgåvor talar verkligen själva sitt tydliga språk. Frälsningsarmén med sin internationella utbredning har funnits med i olika länders utgåvor vid särskilda jubileum eller motiv som illustrerat verksamheten, något som inspirerat inte bara filatelisterna inom de egna leden utan också andra samlare.
Ett mycket vackert frimärke med general Eva Burrows i centrum omgiven av landets och Frälsningsarméns flagga är utgivet i Antiqua och Barbuda. Det är ett litet örike i Västindien. Men frimärket har inget årtal?
Två frimärken visar Frälsningsarméns internationella 100-års högtid 1965 med dels en utgåva från Storbritannien prydd med drottning Elisabeth och dels en enklare version från USA.
William Booth började sin evangeliska verksamhet som predikant i Östra London 1865. Det var där och då han fick sin speciella kallelse och vision som ledde till framväxten av först Östra Londons Kristna Mission, senare Kristna Missionen när verksamheten spreds. 1878 skulle skrivas ett upprop om bidrag till verksamheten. Hans merarbetare skrev att vi är en ”frivillig armé”. Detta tyckte inte William utan i stundens ingivelse ändrade han det till ”Salvation Army”, frälsningsarmé. En tillfällighet eller gudomlig inspiration? Men efter namnbytet började verksamheten växa på ett helt nytt sätt.
William och hans fru Cathrine finns med på ett vackert och innehållsrikt frimärke från Monaco ett hundra år senare 1978. Frälsningsarmén heter på franska ”Armee du Salut”. På det frimärket finns symbolerna, musikanter men också i mitten ”Julgrytan”, som är aktuell nu i december. Veckorna före jul samlar Frälsningsarmén genom Julgrytan in pengar till behövande för utdelning inför helgen.
Julgrytan finns också illustrerad på ett frimärke från Finland.
Ofta ingår då i traditionen också att en grupp frälsningsmusikanter spelar och sjunger julsånger ”carols” vid grytan. På frimärket från Belgien illustreras det tydligt med fallande snöflingor.
Frälsningsarmén har som många andra organisationer och kyrkor själv gett ut egna ”välgörenhetsmärken” att klistra på julposten. Dessa märken har sålts för att ge intäkter vid särskilda tillfällen eller för att bidra till julinsamlingen.
Här finns en fin serie tecknade julmotiv utgivna någonstans av ”The Salvation Army”, men årtal saknas och även ursprungsland.
Copyright & foto: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/12/05 under Internationellt, Kvinnan i Frälsningsarmén |
Många epitet skulle kunna sättas över Flora Larssons liv: berättare, poet, internationalism, rötter i Sverige, missionärsbarn och frälsningsofficer.
Men för många i vårt land är hon nog främst känd genom sina bönepoem i bl.a. böckerna ”Ett ögonblick, Herre”, ”Oss emellan, Herre” och”Vänd mot Dig, Herre”.
När de böckerna utkom på svenska blev de oerhört populära och såldes snabbt slut. Dikterna – bönerna – har citerats och lästs både enskilt och offentligt i många sammanhang, i gudstjänster och kvinnomöten som hemförbundet. Flora Larssons sätt att skriva är djupt, eftertänksamt men samtidigt mycket vardagsnära. Hennes ”hemspråk”, som författare är engelska, men böckerna finns översatta till bl.a. svenska, finska, holländska, tyska och norska (över 50 000 ex sålda i Norge).
Flora föddes 1904 in i ett internationellt sammanhang, föräldrarna var frälsningsofficerare och arbetade då i Sydamerika. Hennes far, Alfred Benwell, var engelsman och hennes mor, Mathilda Bydén, hade lämnat sitt hemland Sverige redan 1892 för att arbeta som missionär i Sydamerika. Själv räknades Flora som ”utgången” från Tempelkåren i Köpenhamn, eftersom familjen då bodde i Danmark där hennes far var chefsekreterare. Som ung frälsningsofficer arbetade hon i Paris och i London.
Svenskättlingen Sture Larsson, son till kommendör Karl Larsson, blev hennes make 1934. Vigseln mellan Flora Benwell och Sture Larsson hölls i London och vigselförrättare var dåvarande stabschefen (Frälsningsarméns näst högste internationella chef) kommendör Henry W. Mapp.
Tillsammans arbetade makarna först i England, Sverige och Danmark, sedan många år i Sydamerika, Chile och Argentina, tillbaka till Danmark, Frankrike, ledare i Finland och i Norge. Sture Larsson sista tjänst, före pensioneringen 1974, var som Internationell sekreterare. Endast några månader därefter slutade hans hjärta slå och Flora blev änka. Så pensioneringstiden innebar för henne många möjligheter att reflektera över ett innehållsrikt liv och tid till författarskap.
Flora och Sture hade tre barn. Äldste sonen David dog endast sju år gammal i Stockholm och är begravd på Haga Norra begravningsplats i Solna. De två andra barnen blev frälsningsofficerare med internationella uppdrag. Dottern Miriam Frederiksen har arbetat bl.a. i Danmark, Norge och London. Sonen John Larsson valdes 2002 till Frälsningsarméns högste ledare, general. Även han är författare men kanske främst känd som kompositör till musikaler och sånger. John Larsson och hans fru Freda var territoriella ledare i Sverige 1996-99.
En annan av Flora Larssons mycket uppskattade böcker är ”Mina bästa män är kvinnor”, originalet utkom 1974 och översattes redan samma år till svenska. Rubriken, ett citat som tillskrivs William Booth, ger en förklaring till boken. Hon skildrar ett femtiotal kvinnliga salvationister från många olika länder och i de berättelserna ger hon samtidigt en viss analys av kvinnans ställning i Frälsningsarmén.
Flora Larssons liv var en resa till många länder och folk, men det som vi särskilt fått ta del av genom hennes författarskap är hennes inre resa, samtalen mellan henne och Herren, uppriktiga, humoristiska och allvarliga samtal.
Copyright & foton: Frälsningsarméns Arkiv
Faktamaterial ur Stridsropet nr 1, 1982, intervju/artikel skriven av Karin Dahlberg.
Posted by admin on 2011/10/31 under Internationellt, Scouterna |
Engagemang inom scoutrörelsen innebär också många internationella kontakter. 
Genom åren har hållits läger med internationell prägel i Sverige, men också i andra länder dit de svenska scouterna rest och deltagit.
Ett sådant stort scoutläger hölls i juli 1959 i Lunteren i Holland.
Lägret fick namnet SVENELU – en förkortning av Sverige, Nederländerna (Holland) och platsen Lunteren.
De svenska scouterna reste till lägret i en karavan med åtta bussar genom Danmark, Tyskland och Belgien till Holland. Denna ”invasion” väckte stor uppmärksamhet i de städer som besöktes under färden.
Frälsningsarméns dåvarande ledare i Holland, kommendör Ragnar Åhlberg välkomsthälsade och invigningstalade tolkad av kapten Sven Jennerström. Ragnar Åhlberg blev året efter, 1960, territoriell ledare för Frälsningsarmén i Sverige.
Som en speciell svensk symbol hade de svenska scouterna med sig ”exotiska” renhorn, som överlämnades i en ceremoni på lägerplatsen.
Scoutläger är ett sätt att lära känna scouter från olika länder men också landet där lägret hålls. Därför gjordes en intressant utfärd på floden Rhen.
På båtbilden poserar flickscouterna i säkert nyinköpta holländska träskor. En annan utfärd var med bussarna genom Moseldalen. De besökte också ”lilleputtstaden” Madurodam.
Eftersom lägret hölls mitt i sommaren var bassängen i närheten av lägerplatsen populär bland deltagarna.
Men på scoutmässigt sätt lagades också maten. Kanske någon känner igen den svenska scouten, som på bilden ”håller i sleven”?
©Foto: Per Anders Thunqvist (PAT)
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/10/17 under Internationellt, Kvinnan i Frälsningsarmén |
Året var 1907. William Booth, Frälsningsarméns grundare, använde sig för att nå ut av den tidens ”sociala media”. Han tog bilen som hjälpmedel och genomförde flera bilkampanjer i England. Han var då inte bara en karismatisk talare utan såg sina åhörare och greps också i sitt inre av de intryck denna resa gjorde.
Vid hemkomsten uttryckte han till sina kvinnliga medarbetare ett stort bekymmer över kvinnornas situation ute i landet. Många kvinnor och även deras barn levde ”på gatan” i stor utsatthet och fattigdom. Florence Booth blev den som fick uppdraget.
Florence, född Soper, hade i sin ungdom varit pionjär i Paris. Hon var då medarbetare till Catherine Booth, William och Catherine Booths äldsta dotter, som i Frankrike kallades Marskalken. Några år senare gifte hon sig med Booths äldste son, Bramwell, som vid denna tid var Frälsningsarméns internationelle stabschef.
Så 1907 räknas som ett särskilt avstamp för den viktiga verksamheten med kvinnor som ledare och för kvinnor först i England. Historien skriver att i ”brist på ett bättre namn” började grupperna att kallas ”Home League”. Man ville utveckla ett förbund för kvinnorna med deras intressen och behov i centrum. 
Kvinnogrupperna och deras verksamhet spreds över världen och finns idag i överallt där Frälsningsarmén arbetar. I Sverige startade ”Hemförbundet” år 1927 och första nationella sekreteraren blev Emilia Boivie, som tidigare tillsammans med sin man Carl under många år varit missionär i Indien. Hemförbundsgrupperna var framgångsrika, hade och har fortfarande veckosamling på många frälsningsarmékårer.
I mitten av 1990-talet började man mer och mer internationellt att utöka kvinnoverksamheten att omfatta även andra typer av kvinnogrupper och då infördes sammanfattningsnamnet ”Women’s Ministires”. 
Men detta namn var svårt att finna en bra och tydlig svensk översättning på varför den dåvarande ledningen för kvinnoarbetet i Sverige/Lettand 1997, kommendör Freda Larsson, överste Berit Nilsson och major Ingrid Albinsson, beslutade att anta paraplynamnet ”Hem & Familj”.
100års jubileet 2007 markerades bl.a. genom att en nydesignad svensk logotyp togs fram. Symbolen syftar på den världsvida gemenskapen i kvinnogrupperna. På kongressen högtidlighölls också jubileet i ett stort kvinno/frukostmöte i Immanuelskyrkan, Stockholm. En uppskattad talare var då journalisten Ingela Agardh.
Varför kvinnoarbete i vår tid? Därför att det fortfarande finns oändligt många kvinnor som behöver stöd, vägledning och uppmuntran precis som när William Booth reste runt i sin öppna bil 1907. Det behövs i vårt land men framför allt globalt. Frälsningsarmén räknar idag internationellt att i ”Women’s Ministries” finns 639 645 medlemmar (Year Book, Jan 2010). Medlemmarna i Frälsningsarméns kvinnoarbete är internationellt den näst största gruppen i antal efter antalet frälsningssoldater.
Kvinnogruppernas uppgift brukar presenteras i fyra punkter.
Den första är att i gemenskapen hjälpa kvinnorna att se sina möjligheter och att utveckla deras inflytande inom familjen, i arbetslivet och i samhället.
Att genom undervisning medvetandegöra dem om hur vi idag kan möta olika behov – kroppsliga behov till bättre hälsa, själsliga behov att se sitt eget värde och hitta balans i tillvaron.
Men också att möta det andliga behovet att finna en tro att leva på, en tro på Jesus Kristus.
Och det fjärde att vara beredd till tjänst för andra genom praktisk handling och i ”Hjälpande Handen Projekt” för Tredje världen.
I en kortare devis önskar man att bygga livet och hemmet på Bibelns grund. Detta motto återfinns internationellt i många länder med en bild på deras sätt att ”bygga hemmet”. Logotypen i svart/vit är från ett fjärran territorium Papua Nya Guinea.
Foton: Frälsningsarméns Arkiv och Bo Albinsson
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/09/16 under Evangelisation, Internationellt |
Samuel Logan Brengle har i frälsningsarmévärlden blivit synonymt med helgelse och helgelseförkunnelse. Hans bakgrund med en egen upplevelse av ett andligt liv präglat av ödmjukhet och erfarenhet av Guds närhet präglade både hans livsgärning och de böcker som han skrev.
För två år sedan utkom en ny bok om Samuel Logan Brengle av Peter Farthing med förord av pensionerade general Eva Burrows. Hon beskriver där Brengle som Frälsningsarméns apostel i helgelse. Han predikade det, skrev om det och förkroppsligade det i sanning då han bidrog till det andliga livet inom Frälsningsarmén under många år.
Brengles böcker handlade om det andliga livet, men var trots det konkreta, praktiska och tog avstamp i det dagliga livet och detta gjorde dem mycket lästa. Tyvärr är de idag mindre lästa eftersom de skrevs i den tidens anda och på ett nu ”gammaldags” språk. Peter Farthing har i sin bok gjort budskapet på nytt levande genom att göra en parafras av textmaterialet.
Vem var då Samuel Logan Brengle?
Han föddes 1860 och växte upp under enkla förhållanden i Indiana, USA. När han var endast omkring två år drog pappan iväg till inbördeskriget för slavarnas befrielse, men blev svårt skadad och dog kort efter hemkomsten. Mamman försökte stötta ende sonen men tillvaron präglades av det slitsamma prärielivet. Tryggheten och kraften fann de i den kristna tron och en ödmjuk vördnad för Gud. Som tonåring gjorde han en frälsningsupplevelse i ett väckelsemöte. Men även hans mamma dog sedan efter några år.
En viktig kontakt för den unge Brengle blev en professor Hinman. Studierna vid universitetet i Greencastle, Indiana gick utomordentligt bra och en mängd av möjligheter låg framför den unge Brengle. Men trots detta kände han en stark kallelse att bli predikant i Metodistkyrkan. Senare uppmuntrades han att åter studera denna gång teologi i Boston. 
Det var under denna period som undervisningen i helgelse blev viktig för honom och också då han själv fick göra den speciella upplevelse som han beskriver i boken ”På helgelsens väg”. Efter en bönekamp vandrade han i Boston fylld av en gudomlig kärlek, en kärlek till Gud och till hela skapelsen, men även till främlingen som skyndade förbi, en kärlek som omfattade hela världen.
Hösten 1885 kom William Booth, Frälsningsarméns grundare, till USA första gången och redan då lyssnade Brengle till honom och började dras till denna nya rörelse. Två år senare när Brengle beslutat att gå Frälsningsarméns officersutbildning i London mottogs han med misstänksamhet från William Booth.
En klassisk berättelse är hur hans första uppgift blev att nere i den mörka källaren putsa de övriga kadetternas skor. Han hade hög utbildning, han hade rest från USA till London och så blev han beordrad att putsa skor. Men även detta kunde han trots förnedringen ta, därför att han under bönen såg den bibliska parallellen till hur Jesus tvättade sina lärjungars fötter. William Booth insåg också efter en tid att Brengle inte var ”farlig” utan istället skulle bli en tillgång för den nu snabbt växande Frälsningsarmén.
Brengle blev i USA kårledare, distriktsledare och evangelist, men hade också kontakt med många ”utomstående” vid teologiska skolor, högskolor och seminarier där han betraktades som en mycket god andlig vägledare. Ett särskilt bevis för detta var att han vid De Pauw universitetet 1914 blev tilldelad teologie doktorsgrad.
Trots att Samuel Logan under långa perioder reste i Frälsningsarméns tjänst som andlig lärare och helgelseförkunnare, så levde han nära sin fru Elizabeth genom ständig brevväxling. Elizabeth eller Lily hade anslutit sig till Frälsningsarmén innan hon mötte sin blivande make. Även de två barnen George och Elizabeth var han mycket angelägen att ge livsvägledning i sina brev. Makan dog redan 1915 och efter detta präglades hans liv mycket av ensamhet trots möten med många människor på sina långa predikoresor runt om i världen.
Samuel Logan Brengles egen sämre hälsa förminskade hans möjligheter att resa, men hans andliga liv var vid gott mod. Under sista levnadsåret förklarade han att ”hans tillflykt var den evig Gud, vars eviga armar sträcka sig hit nedåt.” Så räknade han upp andra personligheter i den kristna kyrkans historia som i slutet av sin levnad fick erfarenhet av sjukdom och han fortsätter ”jag kan samla dessa helgon till ett jublande böne- och tacksägelsemöte nästan varje timme på dagen eller natten. Halleluja för evigt och ära vare Gud!”. 
Samuel Logan Brengle, profetgestalten, som under sin livstid och genom sina böcker utmanat och inspirerat att djupare söka Guds ledning befordrades till härligheten 1936.
På gravstenen står inskriptionen ”Jag ropar Halleluja och går vidare”. Graven finns på frälsningsarmékyrkogården utanför New York.
Fakta är hämtat ur boken ”Samuel Logan Brengle” av Clarence W. Hall (Frälsningsarméns Högkvarter 1941) och ”Samuel Logan Brengle – Heart for God” redigerad av Peter Farthing (Carpenter Media 2009).
© Foto: Stefan Örtenblad & Bo Albinsson
Copyright & övriga foto: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/07/07 under Internationellt, På barrikaderna, Symboler |
Det finns en historia bakom ”röda skölden”, den av Frälsningsarméns symboler som idag utöver världen kanske är mest känd.
Ett tidigt belägg på att skölden funnits med länge är från 1880 i den första utgåvan av ”Order och reglementen för Fältofficerare” i England. Där fanns en hänvisning till märken, broscher, i form av metallsköldar som frälsningssoldaterna skulle uppmuntras att bära för att visa att de var ”salvationister”. Hur den första skölden var utformad är osäkert, kanske var det en vit metallsköld med röda bokstäver eller utskuren text.
De flesta källor talar om att ”Röda skölden”, så som vi idag känner igen den, började användas av Frälsningsarméns officerare och frivilliga under Första Världskriget. Troligen först som märke på de baracker där Frälsningsarméns folk hade sina förråd.
Som symbol har skölden i uppgift ”att tala om kampen på det andliga slagfältet vilken måste fortgå lika länge som livet självt, och att Gud i Kristus ger oss en Sköld som kan bevara oss till det yttersta”, (från ”All The World”, Frälsningsarméns internationella tidning, juni 1917).
Frälsningsarméns officerare inom ”Röda Skölden Brigaderna” uträttade många olika tjänster. 
Under Första Världskriget fanns bl.a. 250 frivilliga från USA i Frankrike, ”Donut Girls”, som tjänade med att bjuda på varmt te och munkar till trupperna i fält.
Men officerarna satte också upp ”första hjälpen stationer”, ordnade med ambulanser, tjänade som själavårdare och fältpastorer, upprättade samlingsplatser för social samvaro och gudstjänster.
Mycket av detta sätt att arbeta återfinns idag i Frälsningsarméns katastrofinsatser runt om i världen. Då är fordon och hjälpinsatser också utrustade med ”Röda Skölden” för att man ska känna igen vem som står bakom insatsen.
Läs mera http://www.salvationarmy.org.uk/heritage följ länken via “history” till “wartime”.
I många länder idag används ”Röda Skölden” också för att beteckna insatser inom socialtjänsten, på byggnader och material från Frälsningsarmén. 
Röda Skölden har även blivit den enklare symbolen för att visa tillhörigheten hos frälsningssoldater och officerare. Men ”Röda Skölden” på skjortor och tröjor har inte ersatt den klassiska uniformen, som fortfarande är frälsningssoldatens klädsel i offentliga och högtidliga sammanhang. Röda Skölden ersätter inte heller emblemet ”the Crest”, som tydligare visar på Frälsningsarméns teologi och kristna tro.
Mer om emblemet på http://bootheum.se/2010/01/18/bibeln-i-fralsningsarmen/
I Frälsningsarméns internationella ”Year Book 2011” (sid. 35) berättas om ”Blå Skölden gemenskapen”. Det är en sammanslutning för brittiska salvationister som är poliser. Det förbundet grundades 1974 och för att hjälpa den enskilda polismannen att klara av utmaningarna som särskilt finns i det yrket.
Den Röda Skölden anknyts till även i andra sammanhang inom Frälsningsarméns verksamhet. I många länder inom den engelsktalade världen kallas Frälsningsarméns årliga stora sociala insamling för ”Red Shield Appeal”.
För många frälsningsarmémusikanter är musikstycket ”Röda Skölden” välkänt och ofta spelat i friluftsmöten och marscher. Lyssna på http://youtu.be/XKv30lQ2hJM
Kanske är det så att den tillfälliga ”Röda Skölden” nu har blivit så väl känd och uppskattad därför att den är bärare av historien om medmänsklighet och gudomlig kärlek hos många okända hjältar, som ställde upp för sina medmänniskor under de mörka krigsåren på 1900-talet.
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
En av de svenska frälsningsofficerarna, som blev uttagna att ge tjänst i Frälsningsarméns Efterkrigshjälp, var dåvarande majoren Bertil Thyrén.
För att beskriva de svenska insatserna i Efterkrigshjälpen utkom 1986 boken ”Ansvar över Gränserna”. Kommendör Sven Nilsson var då ledare för Frälsningsarmén i Sverige och skriver i förordet till boken bl.a. ”Sverige var en fristad under andra världskriget. Även om grannländerna fick utkämpa svåra år av ockupation och krig kom vårt land aldrig med i kriget. Hotet fanns där och verkningarna av kriget gjorde sig påminda. Militärinkallelser, ransoneringar, flyktingströmmar och gränsintermezzon var sådant som satte djupa spår i nationen. Frälsningsarmén hade att anpassa verksamheten efter rådande förhållanden. Den manliga delen av officerskåren var decimerad på grund av täta militärinkallelser. Officersskolan och en hel del kårlokaler var tid efter annan upptagna av krigsmakten. Trots detta var Frälsningsarméns aktivitet hög. Initiativ togs till kontakter med militära förband och frälsningssoldaterna närvaro vid soldataftnar och liknande uppskattades mycket. I skuggan av kriget började förhoppningen om fred att anas och initiativ togs till att organisera en efterkrigshjälp…
Konstnären Olle Hjortzberg skapade ett exlibrismärke och ett välgörenhetsmärke som såldes till förmån för efterkrigshjälpen.” 
