Posted by admin on 2012/05/03 under Frälsningsofficerare, William Booth | 
Herman Lagercrantz skriver i sin självbiografi ”I skilda världar” under rubriken ”Med Frälsningsarmén i England”: Vistelsen i England år 1888-89 blev både en oerhörd upplevelse och en första prövningstid – här kom vi ut på verklighetens djupa vatten, vars mörka vågor aldrig nått fram till vår förr så skyddade tillvaro. Allt vad jag förut sett och upplevat hade jag erfarit från en privilegierad plats i samhället – sett liksom uppifrån. 
Här stod vi nu mitt i stridens hetta. General Booth var angelägen att vi skulle se Frälsningsarmén utan all utsmyckning eller sentimentalitet, se nöden, både den andliga och lekamliga, se de principer praktiserade som bar upp organisationen.
Något av det Hedvig Lagercrantz upplevde i England och som blev hennes särskilda kallelse beskrivs i LIVBOJEN – Slum- & Räddningsverket 1892 klicka på länken http://bootheum.se/2011/11/21/livbojen-slum-raddningsverket-1892/
I maj 1889 återvände paret Lagercrantz till Sverige nu som stabskaptener i Frälsningsarmén. Det beskrivs att till deras välkomstmöte på Templet i Stockholm kom många personer från vad ”huvudstadstidningarna kalla Stockholms societet”, det var främst släktingar, bekanta och forma officerskamrater. Herman Lagercrantz var utbildad militär vid Karlberg och löjtnant vid Svea artilleriregemente.
Hanna Ouchterlony hade då efter ungefär sju år som ledare för Frälsningsarmén i Sverige insett att hon behövde dugliga medarbetare som kunde ge henne stöd i utvecklingen av verksamheten. Det blev särskilt tre begåvade personer, som blev något av hennes ”hjärntrust” då det gällde administration och finanser. Det var en nyomvänd student, Emanuel Hellberg, som tog ansvar för det ekonomiska, en f.d. folkskollärare Johan Ögrim blev ansvarig för det andliga och Herman Lagercrantz för organisationen och personalen.
Efter några år av hängiven tjänst blev Herman Lagercrantz sjuk i tuberkulos och blev av läkare sänd till södra Europa. När hans hälsa blivit bättre återkom han till Sverige och familjen köpte ett litet lantställe Torpa utanför Södertälje. Familjen hade där en god tid när det gällde hälsan men med de fem barnen blev det ibland mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. General William Booth besökte Lagercrantz på Torpa. Samtalen då kretsade bl.a. kring de svenska böndernas ställning och tanken som låg bakom den unika svenska ”torpinstitutionen”. Detta resulterade i att Booth utnämnde Herman Lagercrantz till chef för Frälsningsarméns sociala arbete i Indien 1896 för att där försöka bygga upp något liknande det svenska torpsystemet. Inför den resan till Indien lämnade Hedvig ifrån sig ansvaret för slumarbetet. Men tiden i Indien blev kort då Herman åter drabbades av ohälsa och de tvingades resa hem till Sverige.
Detta ledde till att makarna Lagercrantz lämnade tjänsten i Frälsningsarmén och bosatte sig på Wirsbo bruk. Hans kunskaper och begåvning togs också i landets tjänst då han 1907-1910 var Sveriges envoyé, diplomatisk sändebud, i Washington. Han blev med åren en ledande person inom svenskt industri och hade även höga bankuppdrag. Medlemmar av familjen Lagercrantz har genom åren funnits med inom Frälsningsarméns Utbildningsfond och Råd.
Copyright och foto: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2012/02/13 under Frälsningsofficerare, Internationellt |
En av de svenska frälsningsofficerarna, som blev uttagna att ge tjänst i Frälsningsarméns Efterkrigshjälp, var dåvarande majoren Bertil Thyrén.
Han skrev då dagboksanteckningar som skildrade svårigheterna och nöden som mötte dem som försökte att göra en insats efter Andra Världskriget. Frälsningsarméns folk blev sända till flera olika fronter, men här skildras Finnmarken i Nordnorge.
Det är överstelöjtnant Bertil Thyréns son, Hans Thyrén, som har renskrivet dagboksanteckningarna. Klicka på länken Minnen_från_Finnmarken 1945_Bertil_Thyrén
För att beskriva de svenska insatserna i Efterkrigshjälpen utkom 1986 boken ”Ansvar över Gränserna”. Kommendör Sven Nilsson var då ledare för Frälsningsarmén i Sverige och skriver i förordet till boken bl.a. ”Sverige var en fristad under andra världskriget. Även om grannländerna fick utkämpa svåra år av ockupation och krig kom vårt land aldrig med i kriget. Hotet fanns där och verkningarna av kriget gjorde sig påminda. Militärinkallelser, ransoneringar, flyktingströmmar och gränsintermezzon var sådant som satte djupa spår i nationen. Frälsningsarmén hade att anpassa verksamheten efter rådande förhållanden. Den manliga delen av officerskåren var decimerad på grund av täta militärinkallelser. Officersskolan och en hel del kårlokaler var tid efter annan upptagna av krigsmakten. Trots detta var Frälsningsarméns aktivitet hög. Initiativ togs till kontakter med militära förband och frälsningssoldaterna närvaro vid soldataftnar och liknande uppskattades mycket. I skuggan av kriget började förhoppningen om fred att anas och initiativ togs till att organisera en efterkrigshjälp…
Berättelsen om efterkrigshjälpen är ett stycke dramatisk arméhistoria som speglar hopp i tragiska situationer. Det är berättelsen om hur det spirade något nytt som trotsade all förödelse.
Konstnären Olle Hjortzberg skapade ett exlibrismärke och ett välgörenhetsmärke som såldes till förmån för efterkrigshjälpen.”
Överstelöjtnant Bertil Thyrén hade som frälsningsofficer många olika tjänster bl.a. i Estland och Finland. I mitten 1960-talet var han chef/sekreterare för manliga sociala arbete.
Han var mycket språkkunnig och i Frälsningsarméns Sångbok finns Albert Orsborns sång ”Vår Frälsare kom för att lösa var själ” (nr 452) översatt av Bertil Thyrén.
Texten i kören (refrängen) till denna sång är också representativ för det som efterkrigsarbetet stod för:
Om kärlekens glöd jag är äger, säg, bor då din ande i mig?
I handling och ord låt din vilja bli spord.
Gud fyll mig med kärlek från dig!
© Foton: Stefan Örtenblad & Per Anders Thunqvist (PAT)
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/05/16 under Frälsningsofficerare, Internationellt |
Karl Larsson var den småländske banvaktspojken som föddes 1868 och växte upp under ganska enkla förhållanden i bostället tolv kilometer från Nässjö. Men han ägde ett brinnande intresse att få kunskap och sökte livets mening i de då starka andliga rörelserna som fanns i hans hembygd. 
I Jönköping började han sin bana och utbildning till litograf samtidigt som han ägnade sig åt fritidsstudier. Där mötte han också den då unga Frälsningsarmén och blev gripen av en entusiasm att gå in i dessa for som kadett från Jönköping 1890.
Frälsningsarméns ledare såg snart de gåvor som fanns i den unge smålänningen och han fick efter att ha varit på flera kårer arbete på Frälsningsarméns redaktion och senare som divisionschef. 1906 – 1912 var Karl Larsson chefsekreterare, näst högste chef i svenska territoriet.
Det var under denna tid som Frälsningsarméns stora årskongresser med söndagen i Södertälje hölls. Och på omslaget till Stridsropet den 15 juli 1911 är det Karl Larsson som välkomnar både besökare från hela landet och Generalen till Kongressen. Han beskriver den glädje och förväntan som man har inför dessa speciella dagar. Och inte minst att General William Booth åter har möjlighet att komma som talare för att inspirera de svenska åhörarna.
I materialet som nu är framme inför 100-årsfirandet av denna speciella kongress finns ett foto av marschen i Södertälje 1911. Där tågar man med standaren som utmanar och manar till efterföljd. När man förstorar denna bild syns standaret ”För Gud vi kämpar” med signaturen K.L. -95 och som med mycket stor sannolikhet är målat av Karl Larsson. Länk http://bootheum.se/arrangemang/
Senare hade Karl Larsson tillsammans med makan Anna också flera förordnande i utlandstjänst bl.a. Finland, Ryssland, Tjeckoslovakien och i Sydamerika.
1935 återvände kommendör och fru Karl och Anna Larsson till Sverige som ledare och innehade den tjänsten till pensioneringen 1945.
Som radiotalare blev Karl Larsson känd och väl aktad av många lyssnare.
Ett exempel på radiotal finns inspelat från omkring 1930 och kan höras i förkortad version på filmen.
Karl Larsson var en skicklig talare och han var konstnärligt begåvad även om han i sin egen bok ”Minnen” uttrycker att han var bäst på att ”kopiera” vad andra tidigare tecknat.
Han skrev ett flertal böcker som t.ex. ”Under order” del I-III, ”På andra sidan Atlanten” och ”Tio år i Ryssland”. Han fick vid många tillfällen tjäna som tolk och har översatt många sångtexter till svenska.
Sången ”Låt mig få höra om Jesus” skriven av Fanny Crosby och översatt av Karl Larsson 1904 är säkert en av de mest kända och mest sjunga inom Frälsningsarmén och numera finns i den ekumeniska psalmboken under nr 46.
Copyright & färgfoto: Stefan Örtenblad, Frälsningsarméns Arkiv
© & svartvita foto: Per Anders Thunqvist (PAT), Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/05/02 under Frälsningsofficerare, Min Berättelse |
Sven Wickberg har sänt in sin berättelse om David Wickberg.
Sven är frälsningssoldat och hornmusikant på Söderkåren i Stockholm. Han har varit lärare och rektor på Dalarö Folkhögskola, Frälsningsarméns Folkhögskola.
David Wickbergs son, Erik Wickberg blev Frälsningsarméns världschef, general 1969.
För att läsa om mera Erik Wickberg, klicka på länken Erik_Wickberg_9:e_general
Så här berättar nu Sven Wickberg:
”Det handlar om David Wickberg, min farfar.
Han föddes omkring 1870 och dog 1950, drygt 80 år gammal.
Jag har en kopia av hans kandidatansökan, det måste ha varit omkring 1890.
Efter en kortare utbildning (till frälsningsofficer) i lokalerna ovanför Templet (där man senare hade DHK för Stockholm, och nu är det kapprum) skickades han först som assistent på ett par ställen och sedan som BO (förkortning för Befälhavande Officer, tidigare beteckning på kårledare, tillägg admin) till ännu fler ställen. (Jag har hans tjänstgöringskort också.)
Officerarna var fattiga som kyrkråttor vid den här tiden. Lönen var liten, och om det inte fanns pengar i kassan fick man ingen lön alls. Men ändå tycks man ha haft råd att fotografera sig på alla möjliga sätt.
Bifogade bild är av ett kvitto på 25 öre som givits till Försakelseinsamlingen.
Den kröns av ett foto av David på den tiden då han skrev sitt namn med V i stället för W.
Jag kan tyvärr inte säga vilket år det var, men det måste ha varit omkring sekelskiftet 1900.
Den övre bilden är en förstoring av kvittobilden.
Jag har hört av min fader Erik att det var ganska vanligt även när han var ung officer (1924) att fotografera sig och få ett antal småbilder i ett block, där man kunde riva av en bild och ge som “minne” till folk på den kår man lämnade.
Före 1914 var det vanliga att man bytte kår två eller tre gånger per år.
År 1914 skrev dåvarande kommendören Johan Ögrim en lång artikel över mittuppslaget i Stridsropet och talade om varför man nu hade beslutat sig för att flytta officerarna bara en gång om året.”
David Wickberg blev i slutet av sin officersbana kommendör och ledare för Frälsningsarmén i Sverige 1944 – 1945.
David Wickberg var utgången från Göteborg 1 och hustrun Betty från Örnsköldsvik.
För att läsa mera om familjen Wickbergs historia, se Svens egen historia (story) www.abc.se/~sw/
© Foton: Privat och Frälsningsarméns Arkiv
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/04/11 under Frälsningsofficerare, Min Berättelse |
Ellen Friis var född i Norrköping 1905. Efter sin skolgång gick hon Margaretaskolans utbildning och arbetade sedan som bagerska. Hon blev frälsningsofficer 1931. Hon var assistent på några kårer innan hon kom till Kurön, Frälsningsarméns alkoholistanstalt 1932. Där var hon till januari 1936 då hon fick order till Hönö som kårledare.
Fotot till vänster är från Hönö, Ellen (till höger) tillsammans med sin assistent Rut Wennerholm
På Kurön mötte Ellen sin blivande man Albert Lindstedt som kom dit som kaplan i juni 1934. I maj 1935 fick Albert order till Hjo som kårledare. Då började den brevväxling som dottern Birgit (Lindstedt) Fredberg har sammanställt. Alberts brev finns att läsa i föregående veckas inlägg.
För att läsa Ellen Friis brev från först Kurön och sedan Hönö
klicka på länken E_Friis_brevutdrag_1935-1936
Här några exempel ur breven på hur en ung frälsningsofficer upplevde sitt liv först på Kurön sedan på Hönö:
27 aug. 1935
Så lite nytt härifrån. Lördag-söndag hade vi ungdomsdepartementets officerare här och det var naturligtvis mycket trevligt. På lördagskvällen utnämndes Eklund till adjutant. Han fick en väldig applåd. Överste ”David” spelade krocket på söndag eftermiddag. Det var mycket trevligt att se på.
I går for vi med vår båt till ordermötet, Persson, Eklund, fem av flickorna och jag. En härlig sjöresa och ett härligt möte förstås. O vad jag är glad att Du fick Kristiansson. Ber att Gud skall öppna himlen över Er den kommande vintern och att skarorna skall ökas under Blods- och Eldsbanéret.
Vi får hit en provlöjtnant Sonja Ljungberg från Norrköping. Hon har blivit opererad i halsen och kan inte gå direkt till fältet. Hon skall göra lite av varje, så jag skall få lite hjälp med konserveringen till att börja med.
19 sept. 1935
I går och idag har vi syltat 450 liter lingon, så du hör att vi ligger inte på latsidan. Nu är det mesta över med konserveringen och det är verkligen skönt så man får tid att ”andas”. 
15 april 1936
”Min nåd är dig nog!”
Tack för att Du ringde igår. Det var som en klar stjärna som lyste upp hela den övriga delen av dagen. Du förstår, vi hade det ganska knogigt igår med att göra tårtor, lägga in sill, koka ägg, låna porslin och duka till 65 personer. Men jag tror de var nöjda med arrangemanget, och det var ju huvudsaken. I eftermiddag har vi haft påskfest för S:S. S:V. B:S. och J.S. (solstrålar, solvargar, barnsoldater och juniorsoldater). Så de har varit liv i luckan. Det är skönt att helgen är över nu, för det är ändå drygt med alla möten. Och så känns det så tungt när det inte blir något synligt resultat. Men jag tackar ändå Gud för vad Hönön lärt och gett mig. Kanske det skall bli till nytta för kommande strider. D.C. kommer på lördag.
Foton: Privata
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/04/04 under Frälsningsofficerare, Min Berättelse |
Albert Lindstedt var född i Jukkasjärvi den 8 februari 1907. Han blev frälsningssoldat i Malmberget, en av Sveriges nordligaste kårer. 1929 antogs han som kadett och blev löjtnant 1930.
Efter att ha varit assistent på flera kårer kom han 1934 som kaplan till Frälsningsarméns Alkoholistanstalt Kurön. Där träffade han kapten Ellen Friis och de blev kära i varandra. Albert fick order till Hjo som kårledare i maj 1935 medan Ellen stannade kvar på Kurön.
Från maj 1935 fram till sitt giftermål i juli 1936 skrev de brev till varandra i stort sett varje vecka. Breven ger en god inblick i hur det var att vara frälsningsofficer på en nyöppnad kår 1935.
Dottern Birgit (Lindstedt) Fredberg har renskrivit dessa brev och låter oss här ta del av denna intressanta historia om en frälsningsofficers liv och tankar för 75-år sedan.
Först publiceras här Alberts brev, återkommer med Ellens brev.
Klicka på länken Albert_Lindstedt_brevutdrag_1935-1936_Hjo
Till höger målning Frälsningsarméns emblem, akvarell av Albert Lindstedt, fanns tillsammans med breven.
Två exempel ur breven:
14 maj 1935
Ja, här må du tro, jag har haft det fullt upp varenda dag. Dagarna går också så fort. Det är ju en del svårigheter som jag har att kämpa mig igenom just nu då det gäller kåren här, men det skall gå till seger. Vi blev nekade av drätselkammaren att ha platsen, som vi hade i fjol. Och nu stå vi här vackert. Men jag skall idag gå och tala med gubbarna.
Mötena har varit riktigt saliga. Och mer och mer folk blir det. I söndags hade vi stugmöte på en plats, och det var verkligen saligt värre. Det var Guds rolighet. Kl 7 hade vi det första torgmötet. Det var ju ganska kyligt men det gick till seger. Jag spelade dragspel och fiol och gick på värre. Folket är annars mycket gemytliga och snälla.
Idag måndag har jag i kassabehållning summa 4 öre. Men med Guds välsignelse så räcker det långt. 
14 juni 1935
I morgon har vi 1-årsfest för tältmissionen. D.C. och Viktor Karlsson kommer och leder det hela. Hoppas att det skall bli bra.
Kl 7 ”Eldgivning” på torget. Jag har tryckt en krigisk affisch må du tro. Man måste ju gå ifrån de gamla utnötta fraserna. Söndag eftermiddag söndagsskolfest.
Fotot till vänster är Albert till sammans med assistenten Alvar Christiansson.
Till höger en bild från Kinnekulledagen, Albert sittande på bänken.
Foton: Privat
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/03/23 under Frälsningsofficerare, Min Berättelse |
Från Margareta Gustafsson i Norrköping får vi ofta kommentarer till webbsidan www.bootheum.se och hon sänder även texter och foton.
I sina skildringar nämner hon ofta sina föräldrar brigadör och fru Bengt och Gunvor Gustafsson.
Innan Bengt gifte sig var han som nyutbildad frälsningsofficer, med graden löjtnant, assistent på Norrköpings första kår där då brigadörerna Lindberg var kårledare. Fotot visar familjen Lindberg med sina tre döttrar, från vänster: Ingrid, Gunvor och Eivor och tillsammans med dem dåvarande provlöjtnanten Bengt Gustafsson.
Redan tidigt mötte Bengt Frälsningsarmén i söndagsskolan i Borlänge.
Ett foto från oktober 1920 visar sandlådeklassen där Bengt är 4 år och sitter i den nedersta raden med vit mössa. Kanske är den flicka som står från höger på tredje plats bland barnen Bengts syster Karin, senare gift med Lennart Sandbergh. Ledaren var kommendant och hette Mossberg.
Bengt gifte sig med Gunvor, bröllopsfotot är från den 8 januari 1947.
Gunvors livsberättelse finns på länken http://bootheum.se/2010/09/06/de-anonyma-kvinnorna-inom-fralsningsarmen/
Margareta är äldst av de sex barnen. På fotot till höger ses hon som 17-åring ackompanjera föräldrarna på Malmö 2:a kår.
Gun och Bengt sjöng ofta duettsånger, Bengt tenor- och Gun altstämma.
Just i dagarna den 28 mars fyller brigadör Bengt Gustafsson 95 år och vi vill gratulera med detta inlägg!
Margareta Gustafsson har också påmint oss om Frälsningsarméns ”Joy Strings”, idolerna från 1960-talet, som inspirerade och betydde mycket från många ungdomar.
Själv mötte jag den svenska motsvarigheten ”Glorymen” på Ungdomsdagen i Göteborg 1968.
Men detta sound och möte får vi stanna inför en annan gång!
Reflektioner i mars 2011
Verksamhetsansvarig
Bo Albinsson
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Foton: Privata
Herman Lagercrantz skriver i sin självbiografi ”I skilda världar” under rubriken ”Med Frälsningsarmén i England”: Vistelsen i England år 1888-89 blev både en oerhörd upplevelse och en första prövningstid – här kom vi ut på verklighetens djupa vatten, vars mörka vågor aldrig nått fram till vår förr så skyddade tillvaro. Allt vad jag förut sett och upplevat hade jag erfarit från en privilegierad plats i samhället – sett liksom uppifrån. 
Här stod vi nu mitt i stridens hetta. General Booth var angelägen att vi skulle se Frälsningsarmén utan all utsmyckning eller sentimentalitet, se nöden, både den andliga och lekamliga, se de principer praktiserade som bar upp organisationen. 
I maj 1889 återvände paret Lagercrantz till Sverige nu som stabskaptener i Frälsningsarmén. Det beskrivs att till deras välkomstmöte på Templet i Stockholm kom många personer från vad ”huvudstadstidningarna kalla Stockholms societet”, det var främst släktingar, bekanta och forma officerskamrater. Herman Lagercrantz var utbildad militär vid Karlberg och löjtnant vid Svea artilleriregemente.
Efter några år av hängiven tjänst blev Herman Lagercrantz sjuk i tuberkulos och blev av läkare sänd till södra Europa. När hans hälsa blivit bättre återkom han till Sverige och familjen köpte ett litet lantställe Torpa utanför Södertälje. Familjen hade där en god tid när det gällde hälsan men med de fem barnen blev det ibland mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. General William Booth besökte Lagercrantz på Torpa. Samtalen då kretsade bl.a. kring de svenska böndernas ställning och tanken som låg bakom den unika svenska ”torpinstitutionen”. Detta resulterade i att Booth utnämnde Herman Lagercrantz till chef för Frälsningsarméns sociala arbete i Indien 1896 för att där försöka bygga upp något liknande det svenska torpsystemet. Inför den resan till Indien lämnade Hedvig ifrån sig ansvaret för slumarbetet. Men tiden i Indien blev kort då Herman åter drabbades av ohälsa och de tvingades resa hem till Sverige.
