Posted by admin on 2011/08/31 under På barrikaderna, Socialt, William Booth | 
Även den som idag 2011 vandrar en mörk kväll på Whitechapel Road i East End, London kan förstå något av den förtvivlan men också iver som fanns hos William Booth år 1890 när han satte sin sociala plan på pränt. Han hade då sedan 1865 levt och verkat bland folket i östra London. Han hade tagit människorna och situationen så till sitt hjärta och i sina tankar att visionen blivit verklighet i ”The Salvation Army”, Frälsningsarmén. Första Högkvarteret låg just på Whitechapel Road.
Vid denna tid hade H.M. Stanley gett ut berättelsen om sin resa ”i det mörkaste Afrika”, en då till största delen okänd världsdel. Detta gav William Booth idén att jämföra och så tillkom rubriken ”I mörkaste England” men också ”vägen ut”. Booth menade att det engelska samhället led lika mycket som i Afrika fast på annat sätt med social missär, nöd och brister. Människorna behövde hjälp till en dräglig och värdig tillvaro. Han skrev (citat ur kap 2):
”Målet är att åt de utblottade bereda förmåner efter samma måttstock som för en droskhäst i London. Varje droskhäst i London har tre ting: Skydd för natten, foder för magen och arbete, genom vilket han kan göra rätt för sin föda… droskhästens privilegium.
Då han stupar hjälps han upp och så länge han lever har han föda, husrum och arbete. Denna lott, fast anspråkslös, är mer än vad miljoner av våra medmänniskor i detta land har för närvarande. Kan droskhästens privilegium ges åt mänskliga varelser? Jag svarar ja.”
I boken berättas sedan ingående om detta ”åtagande i jätteformat”.
Man ska ge hemlösa mat och logi, men också arbetsförmedling, möjlighet till få arbete i fabriker och verkstäder, t.ex. skomakare och paraplymakare, hushållsbrigad med uppsamling för återvinning av t.ex. tidningar, trasiga korgar och gamla leksaker.
På landet finns motsvarigheter att ge arbetsmöjligheter i jordbrukskolonin med djuruppfödning, mejeri, trädgårdar, fruktodlingar och växthus.
En vision var också att genom emigration starta jordbrukskolonier i andra länder. Frälsningsarmén fanns vid denna tid redan i många länder och det var möjligt att driva denna emigrationsbyrå och vara säker på att emigranterna togs väl om hand i det nya hemlandet.
William Booths plan var mycket omfattande och innefattade en handlingsplan att hjälpa människor i nöd till både kropp, själ och ande. Alltsedan första tiden i London hade han insett att en helhet var nödvändig för att hjälpen skulle ge resultat.
Boken var en stridsförklaring, som blev sin tids bästsäljare och väckte våldsamt uppseende i alla samhällsklasser både lovord och hård kritik. Men efter ett år var upplagan uppe 200 000 ex. och har översatts till många språk. All vinst överlämnades av William Booth till ”Mörkaste England”-planen.
Flera svenska upplagor har utkommit av boken ”I mörkaste England och vägen ut”. Den senaste utkom 1990 i samband med att Frälsningsarméns Socialtjänst i Sverige fyllde 100 år.
Dåvarande territorielle ledaren, kommendör Anna Hannevik skrev: ”Boken kommer inte ut som en minnesbok utan som en utmaning till att i vår tid se möjligheterna och göra något av dem… Jag rekommenderar boken för alla som utifrån vår historia vill förstå något av det vi gör idag.”
Mera finns på http://www.salvationarmy.org.uk/heritage sök på History » Social » In Darkest England
Copyright & foto: Stefan Örtenblad, Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/08/22 under Musik, Ungdom |
Frälsningsarméns Sommarmusikskola har under en lång följd av år varit sommarens höjdpunkt för många unga sångare och musikanter. Den första Sommarmusikskolan hölls 1959 på Dragudden. Dåvarande Riksungdomsgården med sitt fina läge i Stockholms skärgård var platsen inte enbart för sommarmusikskolan utan också många andra ungdomssamlingar, läger och kurser.
Bilderna som presenteras här är från 1964, alltså det femte året som sommarmusikskolan hölls. Ledarna var från musikavdelningen och ungdomsavdelningen. Sture Petersson var instruktör för hornmusikanterna och Anna-Britta Beijer och fru major Stina Ihlar för sången och gitarrövningarna.
Ett viktigt inslag i sommarmusikskolans program var också att lära sig mer i Guds ord och bibelundervisningen det året hölls av major Anders Wigholm.
Idrottspass som volleyboll var populära och fanns med i det dagliga programmet.
När Sommarmusikskolan firade 25, år 1984, gjorde major Eric Lundkvist ett reportage i Stridsropet (nr 41):”Sommarmusikskolan, en välkänd företeelse inom Frälsningsarmén i Sverige, fyller 25 år i år. Under årens lopp har många tonåringar genom denna verksamhet fostrats till goda frälsningsmusikanter och sångare…
Evangelisation är ett viktigt led i Frälsningsarméns grundläggande värderingar. För att kunna förverkliga denna tanke behövs kunskap och färdighet…
Ett viktigt och efterlängtat programutbud under Sommarmusikskolan är idrottsplatsen, speciellt med tanke på att ungdomarna i övrigt sitter stilla mycket.”
I avslutningen i reportage 1984 citeras dåvarande territorielle ledaren, kommendör Sven Nilsson, som talade på Sommarmusikskolans Musikfestival på Templet: ”Sommarmusikskolan har varit av fostrande betydelse, inte bara när det gäller sång och musik. Den har också levandegjort kristussynen.
Sommarmusikskolan vill markera de regler som gäller inom musikens värld. Regler ifrågasätts ibland. Vi vet att det lätt blir kaos om man inte vill följa reglerna. Låt oss påminna varandra om bibelns regelsamling. I vårt hjärta äger vi samvetets programmerare. Det som vårt hjärta med Bibelns hjälp vill lära oss är kärlek och vishet.”
Detta citat kan säkert sammanfatta både tidigare och senare års Sommarmusikskolor. Kanske någon vill bidra och kommentera med egna erfarenheter!
Copyright & foto: Per Anders Thunqvist (PAT), Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/08/12 under På barrikaderna, Symboler |
Pionjärtidens frälsningssoldater bar ofta röda tröjor med deviser som talade om deras tro.
Idag är lagtröjor eller tröjor med olika texter vanligt förekommande men således inget nytt.
Frälsningssoldaterna var övertygade i sin upplevelse och ville på olika sätt för omvärlden berätta om detta. Texterna var bibelverser eller slagord med en bekännelse.
Den röda färgen, blodets färg på tröjan var typisk för Frälsningsarmén och återkommer i symbolerna, där den talar om tron på Jesus Kristus. Jesus offrade sig själv, gav sitt ”blod” till försoning och frälsning.
Denna upplevelse av förlåtelse och frälsning ville frälsningssoldaterna bekänna genom att bära den röda tröjan och texterna skulle mana flera att följa efter. ”Salvationist” var också en beteckning på en frälsningssoldat, grundat på det engelska ordet ”salvationist”. Det kommer av ordet ”salvation” som betyder räddning, frälsning.
På bildmaterialet finns mest okända personer, men om någon känner igen vem som bär tröjan så ge gärna en kommentar. 
På fotografierna finns frälsningssoldater från Norrköping och Malmö.
Men en känd person är Annie Hartelius. Hon kom tillsammans med sin syster Mary och Hanna Gabriel som förstärkning från USA på våren 1883 för att ”hjälpa till med frälsningskriget i Sverige. Återbördades till Förenta Staterna år 1885.” (ur ”De följde en fana”, sid 15-16). Hanna Ouchterlony med sin lilla pionjärtrupp på fyra medarbetare hade ”öppnat eld” i Sverige på Ladugårdslandsteatern den 28 december 1882. Två av de medarbetarna försvann ganska snart, så man kan förstå att systrarna Hartelius var en god förstärkning.
I boken ”Årsringar” (sid. 338 ff) berättar kommendör Sven Nilsson om kårledare i New York. Fyra unga tvätterskor hade blivit soldater i kåren Brooklyn 1. Eftersom de själva hade problem med språket och upptäckte att det fanns massor av svenska invandrare så bad de att få ha möten på svenska. Dessa möten samlade fullt hus och ledde till att man i december 1887 öppnade en skandinavisk kår Brooklyn 3. Där blev de första officerarna, kårledarna, systrarna Annie och Mary Hartelius. Då hade de säkert god erfarenhet av upplevelserna i Sverige.
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
Även den som idag 2011 vandrar en mörk kväll på Whitechapel Road i East End, London kan förstå något av den förtvivlan men också iver som fanns hos William Booth år 1890 när han satte sin sociala plan på pränt. Han hade då sedan 1865 levt och verkat bland folket i östra London. Han hade tagit människorna och situationen så till sitt hjärta och i sina tankar att visionen blivit verklighet i ”The Salvation Army”, Frälsningsarmén. Första Högkvarteret låg just på Whitechapel Road.
Vid denna tid hade H.M. Stanley gett ut berättelsen om sin resa ”i det mörkaste Afrika”, en då till största delen okänd världsdel. Detta gav William Booth idén att jämföra och så tillkom rubriken ”I mörkaste England” men också ”vägen ut”. Booth menade att det engelska samhället led lika mycket som i Afrika fast på annat sätt med social missär, nöd och brister. Människorna behövde hjälp till en dräglig och värdig tillvaro. Han skrev (citat ur kap 2):
Man ska ge hemlösa mat och logi, men också arbetsförmedling, möjlighet till få arbete i fabriker och verkstäder, t.ex. skomakare och paraplymakare, hushållsbrigad med uppsamling för återvinning av t.ex. tidningar, trasiga korgar och gamla leksaker.
