Posted by admin on 2011/05/23 under Evangelisation, William Booth | 
På söndagsmorgonen avgick frälsningsarméflottan från Stockholm från Mälartorget, Riddarholmen och Klara Strand. Det fanns en musikkår på varje fartyg.
”Flottrevyn” gick så till att chefsfartyget med generalen passerad i högsta fart förbi alla de andra ångbåtarna som då gick för halv maskin. ”Det var en upplyftande och imponerande anblick då fartyget, under musikens toner och de ombordvarandes väldiga salvor och viftningar med flaggor och näsdukar defilerade förbi. Generalen hälsade med blottat huvud.”
I Södertälje välkomnade stadens myndigheter med borgmästaren i spetsen och den väldiga skaran av salvationister marscherade till det s.k. Lägret.
Under många år hade man en tradition att före inmarschen på själva lägerplatsen formerade man sig till en fyrkant utanför porten, där föll alla på knä och sjöng: ”Jesus, led mig varje dag”.
Inne i själva Lägret i ena hörnet fanns den stora plattformen, som hade tak och rymde cirka 600 personer. Dess omfång var så stort att tre soldater samtidigt kunde vittna med hög röst utan att störa varandra.
Det hände att upp till 15 000 personer deltog i mötena och bänkraden framför plattformen rymde 8 000. Lägret kallades med rätta ”Guds stora friluftskyrka” och var en naturlig amfiteater med himlen som kupol och tallarna i sluttningen var ”predikande träd” med textplakat som ”Lever du för Gud?” och ”Blodet renar”. (Mera finns i boken Korsets Färger bära, del 2, sid 551 ff.)
En engelsk tidningsman som besökte Frälsningsarméns kongress just år 1911 skildrade sina upplevelser i Sverige och de finns i boken Femtio års fälttåg (sid 310-311): ”Underbart, över all beskrivning underbart, utropade jag, när jag såg hur den i glada färger dekorerade flottiljen med precisionen hos en brittisk flotta – förlåt hänsyftningen! – startade från Riddarholmen med Södertälje som mål. Över våra huvuden drev stormmolnen med hastig fart. Natten hade varit svår med häftigt regn och stark vind, men vad brydde sig de tusentals lyckliga salvationisterna och deras vänner om regn och oroliga böljor. Dagen framför alla andra dagar hade grytt. 
I den tidiga morgonstunden syntes skaror av salvationister ila mot samma mål, ivriga att gripa tag om vart och ett av denna dags många gyllene tillfällen samt genom umgänget med kära kamrater bli rikare i sin erfarenhet och sina hjärtan…”
I samma stil fortsätter den engelske skribenten flera spalter, förtjust, gripen och överväldigad av sin första Södertäljedag dess syner och erfarenheter. Och härligast av allt fann han det vara att många själar i dagens möten sökte Gud.
1911 blev sista gången general William Booth besökte Södertälje. Han var då 82 år och hade start nedsatt syn, så hans sekreterare måste leda honom och sufflera under talen från hans anteckningar. Men hans andliga energi var obruten trots ett långt liv i utgivande tjänst .
Ett annat ögonvittne berättade: ” Under det att han talat hade man glömt den bräckliga gestalten och lyssnade gripen till en profet ur vilkens ord det lågade eldsflammor.”
Inför utställning i Södertälje ”Historia som utmaning & inspiration, 1911 & 2011” och ”William Booth Dagen den 29 maj” har gjorts en specialutgåva med Stridsrops omslag.
Framsidan är en exakt kopia från Stridsropet 1911 och baksidan tecknad av konstnärinnan Jenny Nyström. För att se omslaget – klicka på länken Stridsropet_1911_Specialutgåva
Insidorna är en sammanställning av fakta kring William Booth och Södertälje, klicka på länken Specialutgåva_Stridsropet_insidan
Copyright & foton: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/05/16 under Frälsningsofficerare, Internationellt |
Karl Larsson var den småländske banvaktspojken som föddes 1868 och växte upp under ganska enkla förhållanden i bostället tolv kilometer från Nässjö. Men han ägde ett brinnande intresse att få kunskap och sökte livets mening i de då starka andliga rörelserna som fanns i hans hembygd. 
I Jönköping började han sin bana och utbildning till litograf samtidigt som han ägnade sig åt fritidsstudier. Där mötte han också den då unga Frälsningsarmén och blev gripen av en entusiasm att gå in i dessa for som kadett från Jönköping 1890.
Frälsningsarméns ledare såg snart de gåvor som fanns i den unge smålänningen och han fick efter att ha varit på flera kårer arbete på Frälsningsarméns redaktion och senare som divisionschef. 1906 – 1912 var Karl Larsson chefsekreterare, näst högste chef i svenska territoriet.
Det var under denna tid som Frälsningsarméns stora årskongresser med söndagen i Södertälje hölls. Och på omslaget till Stridsropet den 15 juli 1911 är det Karl Larsson som välkomnar både besökare från hela landet och Generalen till Kongressen. Han beskriver den glädje och förväntan som man har inför dessa speciella dagar. Och inte minst att General William Booth åter har möjlighet att komma som talare för att inspirera de svenska åhörarna.
I materialet som nu är framme inför 100-årsfirandet av denna speciella kongress finns ett foto av marschen i Södertälje 1911. Där tågar man med standaren som utmanar och manar till efterföljd. När man förstorar denna bild syns standaret ”För Gud vi kämpar” med signaturen K.L. -95 och som med mycket stor sannolikhet är målat av Karl Larsson. Länk http://bootheum.se/arrangemang/
Senare hade Karl Larsson tillsammans med makan Anna också flera förordnande i utlandstjänst bl.a. Finland, Ryssland, Tjeckoslovakien och i Sydamerika.
1935 återvände kommendör och fru Karl och Anna Larsson till Sverige som ledare och innehade den tjänsten till pensioneringen 1945.
Som radiotalare blev Karl Larsson känd och väl aktad av många lyssnare.
Ett exempel på radiotal finns inspelat från omkring 1930 och kan höras i förkortad version på filmen.
Karl Larsson var en skicklig talare och han var konstnärligt begåvad även om han i sin egen bok ”Minnen” uttrycker att han var bäst på att ”kopiera” vad andra tidigare tecknat.
Han skrev ett flertal böcker som t.ex. ”Under order” del I-III, ”På andra sidan Atlanten” och ”Tio år i Ryssland”. Han fick vid många tillfällen tjäna som tolk och har översatt många sångtexter till svenska.
Sången ”Låt mig få höra om Jesus” skriven av Fanny Crosby och översatt av Karl Larsson 1904 är säkert en av de mest kända och mest sjunga inom Frälsningsarmén och numera finns i den ekumeniska psalmboken under nr 46.
Copyright & färgfoto: Stefan Örtenblad, Frälsningsarméns Arkiv
© & svartvita foto: Per Anders Thunqvist (PAT), Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/05/09 under Dokumentärfilm, Internationellt |
Inte långt efter det att Frälsningsarmén börjat (december 1882) i Sverige ”öppnades eld” i Kapstaden (Cap Town) i Sydafrika i mars 1883. Sigfrid Wikfeldt, som har skrivit boken ”Frälsningsarmén i Världsmissionen”, berättar att intresset just för Sydafrika återspeglas i att det gavs ett framträdande utrymme i Stridsropet redan under den första tiden. Notiser och artiklar skildrar livfullt arbetsfältet i Sydafrika. En anledning till detta var också att Kommendör Ridsdel efter några år som ledare i Sverige flyttade just till Sydafrika. Han vädjade då om medarbetare dit. I Sverige var under denna tid Indien det stora fältet till vilka många gav sig iväg och det skulle dröja nära 25 år innan vädjan blev bönhörd.
Den stora missionsmaningen kom i Kongressen 1913 av general Bramwell Booth.
En stor skandinavisk missionärsgrupp samlades i Stockholm på nyåret 1914 och då var två svenska missionärer antagna för Sydafrika nämligen adjutant Clasine Pettersson och löjtnant Elin Emanuelsson.
Efter tid i London med många möten avreste de den 21 februari och anlände efter en mycket lång båtresa till Kapstaden. Därifrån gick färden vidare med bl.a. oxvagn i tio svenska mil till den s.k. ”Bramwell Booth kolonin” i Natal.
Clasine Pettersson var född 1879 och utgången 1901 från Kalmar. Under sin tjänst i Sverige hade hon varit slumsyster och de erfarenheterna var goda att ha i det nya hemlandet. Arbetet beskrevs av Wikfeldt som ”med hjälp av såg och yxa, såpa och skurborste samt äkta svensk energi”. Först efter tio års tjänst i Sydafrika besökte hon åter sitt hemland på kongressen 1923. Vad som hände med Elin Emanuelsson finns inte med i någon beskrivning.
När brigadör Clasine Pettersson pensionerades 1937 hade hon större delen av sin tjänst varit ensam svensk på sitt arbetsfält.
Det skulle också dröja många år innan någon ytterligare svensk frälsningsofficer kom till Sydafrika. Politisk oro och krig härjade. Men senare blev det major Gunborg Jonsson, utgången från Östersund. Hon var sjuksköterska och tjänstgjorde många år i Sydafrika bl.a. vid Frälsningsarméns sjukhus i Durban.
Så ett filminslag från Sydafrika 2004.
Filmaren Tore Marklund besökte då Johannesburg och fångade dessa ögonblicksbilder på Frälsningsarméns barnhem, Ethembeni. Filmen är en produktion av Tore Marklund, Marklund Film AB.
Barnhemmet Ethembeni, “Hoppets Plats”, har funnits i Johannesburg sedan 1995. Det är ett speciellt hem med omhändertagande och omsorg för övergivna barn infekterade av HIV/Aids. Barnen kan vara funna på gatan eller omhändertagna genom något annat av Frälsningsarméns barnhem.
Ethembeni kan ta hand om upp till 60 barn, från nyfödda till 3 års ålder.
Trots att det är en krävande verksamhet att ta hand om dessa mycket svårt sjuka barn försöker man att på olika sätt ge dem vård. Dels medicinsk och näringsrik kost men också stimulerande program för att barnen ska utvecklas bättre. På hemsidan berättas att detta numera sker även genom volontärer, frivilliga, som ger ytterligare hjälp och man försöker att för de barn, som tillfrisknar, finna foster- eller adoptivföräldrar.
Läs mera på länk_Sydafrika_Ethembeni
Copyright & Foton: Frälsningsarméns Arkiv
Posted by admin on 2011/05/02 under Frälsningsofficerare, Min Berättelse |
Sven Wickberg har sänt in sin berättelse om David Wickberg.
Sven är frälsningssoldat och hornmusikant på Söderkåren i Stockholm. Han har varit lärare och rektor på Dalarö Folkhögskola, Frälsningsarméns Folkhögskola.
David Wickbergs son, Erik Wickberg blev Frälsningsarméns världschef, general 1969.
För att läsa om mera Erik Wickberg, klicka på länken Erik_Wickberg_9:e_general
Så här berättar nu Sven Wickberg:
”Det handlar om David Wickberg, min farfar.
Han föddes omkring 1870 och dog 1950, drygt 80 år gammal.
Jag har en kopia av hans kandidatansökan, det måste ha varit omkring 1890.
Efter en kortare utbildning (till frälsningsofficer) i lokalerna ovanför Templet (där man senare hade DHK för Stockholm, och nu är det kapprum) skickades han först som assistent på ett par ställen och sedan som BO (förkortning för Befälhavande Officer, tidigare beteckning på kårledare, tillägg admin) till ännu fler ställen. (Jag har hans tjänstgöringskort också.)
Officerarna var fattiga som kyrkråttor vid den här tiden. Lönen var liten, och om det inte fanns pengar i kassan fick man ingen lön alls. Men ändå tycks man ha haft råd att fotografera sig på alla möjliga sätt.
Bifogade bild är av ett kvitto på 25 öre som givits till Försakelseinsamlingen.
Den kröns av ett foto av David på den tiden då han skrev sitt namn med V i stället för W.
Jag kan tyvärr inte säga vilket år det var, men det måste ha varit omkring sekelskiftet 1900.
Den övre bilden är en förstoring av kvittobilden.
Jag har hört av min fader Erik att det var ganska vanligt även när han var ung officer (1924) att fotografera sig och få ett antal småbilder i ett block, där man kunde riva av en bild och ge som “minne” till folk på den kår man lämnade.
Före 1914 var det vanliga att man bytte kår två eller tre gånger per år.
År 1914 skrev dåvarande kommendören Johan Ögrim en lång artikel över mittuppslaget i Stridsropet och talade om varför man nu hade beslutat sig för att flytta officerarna bara en gång om året.”
David Wickberg blev i slutet av sin officersbana kommendör och ledare för Frälsningsarmén i Sverige 1944 – 1945.
David Wickberg var utgången från Göteborg 1 och hustrun Betty från Örnsköldsvik.
För att läsa mera om familjen Wickbergs historia, se Svens egen historia (story) www.abc.se/~sw/
© Foton: Privat och Frälsningsarméns Arkiv
Copyright: Frälsningsarméns Arkiv
På söndagsmorgonen avgick frälsningsarméflottan från Stockholm från Mälartorget, Riddarholmen och Klara Strand. Det fanns en musikkår på varje fartyg.
